De namn våra döda minns

Ibland brukar man prata om platsens poesi. Betydelsen för hur eller varför någonting skrivs på ett visst sätt, platsspecifikt. Men har platsen för läsandet också en betydelse? Säkert är det så. 

Jag läser poeten sam Carlquists nya diktsamling De namn våra döda minns på en plats präglad av jublande grönska. Maj månad i trädgården med fågelsång och dofter av syren och även konvaljen. Det är så svidande vackert omkring mig att jag misstänker att denna vackerhet, livets pånyttfödda skepnad i doft och färg, fäller av sig i min läsning.

På så sätt blir kanske påminnelsen om död en aning ljusare, eller för all del kontrasterande. Sam Carlquist laddar in orden med historiska bilder, tar dem till nuet. Levat liv sätter sig i kroppen, i själen och i minnena; bär dem vidare likt ett slags pollinering: jag följer humlan som brummande bär sin egen tyngd där den surrar runt syrenklasar och andra nymorgnade blommor.  

Det är i denna bild av motsatser jag vistats nu ett tag. 

Sam Carlquists dikter vittnar om livet i de dödas spår. I deras namn, men också i närheten till sin egen död i diktsamlingens sista avdelning: Ur åldrandets dagbok. Jag upplever ett större mörker överlag i denna samling, ett slags bokslut, en trötthet, även om det blixtrar till i metaforer, i bildspråk som jag känner mig lite hemma i sen tidigare. Dikterna samspråkar med dem som gått före, ja, mycket död är det och ett fortlöpande dividerande med Gud. Inledningsdikten Att hålla de döda vakna är därför så logisk. Så nästan betvingande:

Om vi inte är beredda till att hålla de döda vakna, hur ska vi då kunna minnas? Hur ska vi själva gå vidare då? Genom samlingen (och i tidigare dikter) känner jag igen detta anspråk, denna både vädjan och plikt och kärlekshandling: att minnas. Dem som dukade upp för kärlek, dem som dukade under för nazismen. Ett bitvis kompromisslöst framskrivande av ord till mening till minne. Däremellan de vardagliga bilderna och detaljer av liv. 

Jag upptäckte av en slump Gud bodde i Rågsved, Migoli förlag 2015. Samma förlag som gett ut de andra nämnda samlingarna som nämns här. Titeln fick mig att plocka med mig boken från bibliotekets hylla på Växjö statsbibliotek. På den tiden gjorde jag några återkommande helsidor för tidningen Smålandsposten. De gick under vinjetten: Poesi special. Jag lånade hem Gud bodde i Rågsved och jag insåg efter att ha läst knappt halva diktsamlingen att jag var tagen av det här sättet att föra poetiska resonemang. Det kan vara så att jag fortfarande håller denna samling för den mest givande. Bildspråket, djärvheten, det märgfulla, intima och personliga i samma bukett som det djupt existentiella, judiska och allmänmänskliga. Och Gud fick finnas på ett helt annat sätt än jag varit van vid i svensk poesi. Visst, Ylva Eggehorn hade jag läst en smula, Maria Küchen, Per Ragnar – Hoppsan, vad längesedan! 

Sam Carlquist öppnade en ny dörr för mig vad gällde detta sätt att föra samtal djupt poetiskt, innefattande gudsbilder i det vardagliga; Gud är en kvinna. Kanske med matkassar i händerna. Det är ingenting konstigt i detta. För det finns, förstår jag, någonting med traditionen här som också blir väsentligt. Det judiska. Att ställa frågor, att besvara dem. Att resonera. Att hålla öppet.

Om Gud bodde i Rågsved skrev jag under rubriken Poesi x 2 för tidningen Smålandsposten: 

Poesi med lyskraft i årets skörd av lyrikutgivning

Ibland utkommer diktsamlingar ljusstarka som planeten Venus mot vinterhimlen. Lyrik som förmår återkasta även mörkret i det existentiella kontrakt det innebär att vara människa. Med eller utan Gud.  

Sam Carlquist (f. 1946) har Gud med sig i texten. Han var för min egen del en okänd stjärna tills han dök upp i år på det lilla förlaget Migoli med titeln Gud bodde i Rågsved. Han utkom 2014 med samlingen Brev från Sevastopol, om hans bakgrund och judiska arv. Jag finner bara dessa två diktsamlingar när jag söker på Carlquist. Men, upptäcker jag, en aktiv diktare på sociala medier, tillika kämpe mot fascism och nazism. Med tanke på hur verserna lyder i samlingen, särskilt i sista avdelningen, Bönbok, i boken Gud bodde i Rågsved är det ett avslut som närmar sig. Gud är trött.

Hur har Du tänkt, Gud?

Vad är meningen

med våra hjärtan hängande i träden –

som lyktor runt en mötesplats?

– – – – – –

Låt mig aldrig bli färdig;

Låt det alltid finnas en vägg kvar att resa –

en mil att gå och några tomma papper!

Bevara mig hungrig. 

– – – – – – –

Sov gott Gud.

Nästa gång Du gör mig till barn

skall jag leva för evigt.

Det är det enda sättet att leva.

På sista sidan dör själva döden. Diktaren i den här avdelningen lämnar över sig. Tilltalet samlingen igenom är ett slags inre samtal och i delen 15 kärleksdikter är det fortfarande Gud som är både mottagare och bollplank, men gränsen mellan människan och Gud löses upp i Carlquists dikter. 

Därefter läste jag hans debut: Brev från Sevastopol. Minnen av berättelser som speglade hans arv, det judiska arvet från morföräldrarna som kom till Sverige under 1900-talets början. Diktaren placerar in sig själv i historien och även om jag kanske inte förstod, eller förstår sådant som tillhör den judiska traditionen, så är det helt uppenbart vad diktaren vill göra: Minnas. Bearbeta. Känna. Våra anfäder, våra rötter, dem som älskat oss och som vi älskat. Det är en personlig historia som han bearbetar i diktens form och formen är viktig, för den ska hålla mot alla bilder som trängs. Läsningen ska också hjälpa mig att minnas. Minnas ohyggligheterna, aldrig glömma fånglägren, varför människor tvingades fly. Förintelsen. Det är det ena. Det andra är det vi alla kan samsas om: åldrande, tid som flyr, kärlek, längtan. Ögonblick av starkt liv. Men även tvivlen, ifrågasättanden. Meningen.

Sam Carlquist har även gett ut diktsamlingarna: Skamsamlarens vagn och I morgon skall jag vara lycklig. Det som binder samman hans poetiska röst är traditionen, modernismen och det judiska. Här ingår även bildkonsten, Chagalls måleri gifter sig ibland vackert med poesin. Han har ett öppet tilltal till Gud och det finns ett Du, en dialog, ett närmande till någon eller något. En älskad, ett barn eller företeelser i samhället, i tiden. Som Pandemin, vars bakgrund säkert format denna samling. 

Som läsare går jag in i samtalen och textens uppehållande vid tingen. För tingen hör till minnena och i tingen fanns och finns också spåren av det levda. Något som också märks i Sam Carlquists dikt är ett slags skoningslös rannsakan. Av jaget eller den andre. Ibland av Gud. En skarpt genomborrande blick som likväl är fylld av värme och humanism. 

I De namn våra döda minns fastnar jag genast för titeln. Att de är de döda som minns. Men att vi inte ska glömma deras namn. I inledningsdiktens sista rader heter det:

De döda i min närhet talar högt och tydligt:

Att de ännu vill och orkar!

De är hungriga;

drag ut sju stolar.

Sömnens skuldra satt mot nattens hjul.

Klangen av ett hjärtas fall i tömda rummet.

Ring mig! Ring! Ring oupphörligt –

Ring tills jag kan svara!

Det är de levande som håller de försvunna vakna, skriver han. Och jag tänker: Det är vi som ska störa dem, älska dem, påminna, söka upp, hålla levande. Detta blir ett livets sanna, kanske besvärliga men också nödvändiga och ibland angenäma uppdrag. 

I den här diktsamlingen samtalar han med några andra utvalda diktare i sviten Dedikationer, går in i samtal eller dialoger med bland andra Karin Boye, Lars Forsell, Gunnar Ekelöf och Niklas Rådström. Det ger en vink om både hemmahörighet och vänpoeter. 

En av samlingens längsta sviter är Jag är utom dig, till minnet av Osip Mandelstam.  En väl bearbetad dikt med Osip Mandelstams röst i lägret vid Vladivostok.  Denne rysk-sovjetiske poet av judisk härkomst dömdes till fem år i Gulag, ett fruktat fångläger, och han dog i transitlägret av utmattning. Dikten känns initierad, inhörd – ett ord jag kanske uppfann själv i skrivandets stund –  med betydelsen lyhörd och inläst på. På ett sätt är minnet av Gulag och poeter som frihetsberövas i högsta grad brännaktuella. Tiden skulle förpassa allt och alla till likgiltigheten och glömskan om ingen mindes och satte nya ord till historien. Genomlevde den med egna ord. 

De dikter som jag själv går in i med störst inlevelse är nog ändå Vredens intimiteter, Morgonböner och Samtal med mig själv vid midnatt. Samt avdelningen Ur tömda rum och tider.

Kanske för att de känns mer självlevda, lättare att gå in i. Jag gillar blandningen av det upproriska och eftertänksamma. Kärlekslängtan. Människor pratar om att dödstäda. Sam Carlquist dödskriver. Det är logiskt. I en ände är födelsen, ljuset och i den andre finns döden. Ljuset består av att minnas, mörkret är i den substansen. 

Sorgen är den fläck i ögats lins

Som allt du ser skall brytas genom, heter det i samlingens näst sista dikt.

– – – – – – – –

Sorgen är det ärr i örats hinna

Där aldrig mera älskads röst kan nå

Så upprepas ordet sorgen är, i tvåradingens form tills dikten avslutas. 

Sorgen är bevis att du levt

Och att det du levt var rikt och gott

Lyckan över detta skall en gång

Med livets hjälp gå genom sorgens väggar.

Det är också på något sätt en rimlig logik. Och att ordet lycka träder in. 

Den sista diktens andra strof är en målares sorti. Eller så kan jag tolka den som att någon bara avbrutit målningen.

Penslarna lämnas otvättade i sömn. 

Den är så kort den här stunden;

Man vänder sig om

Och man är inte längre där. 

Det är färdigtmålat för den här stunden. Även i den här samlingen sker ett slags överlämnande. 

Tiden övergår i annans ägo.

Sam Carlquists poesi rymmer en stor bildrikedom. Jag hinner inte alltid hämta andan. Desto bättre jobbar han stenhårt med formen. Bra är det. Annars skulle orden lätt rymma, rusa över mig, bildligt, och jag skulle resa mig förvirrad fast oskadd. 

T  K P 

I övrigt finns ett till vissa texter klargörande förord av Malin Norrby, vän till poeten, och som förestår det judiska biblioteket och som arbetar i skärningspunkten mellan religion och kultur.

2 Replies to “De namn våra döda minns”

  1. Det gör’att jag vill läsa Sam Carlqvist!
    Och bilden i bakgrunden av din text är av ett så ljuvt slag ( trädet och de blå strecken ).

Lämna ett svar till Susanne Frister Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.