Eva Runefelt är en hyllad poet. En av flera svenska lyriker vars avtryck i orden och kanske, men inte alltid, skygghet på jorden gör att de känns lite fridlysta och upphöjda. Som sällsynta orkidéer. En poet som får mig att tänka på en särskild händelse som jag snart ska komma till. 

Jag tar en titt i min hylla. Där står ”I djuret”, en diktsamling från 2001, och jag minns själva läsakten mer än själva samlingen, vilket kan verka underligt. Jämte den står ”Hejdad tid”, som beskrivs som en novellsamling. Jag bläddrar i båda, återupptäcker, dyker ner i dem och får samma känsla av ”Hejdad tid” som då, för länge sen. Att novellerna var så besynnerliga på något sätt och inte alls tycktes följa de regler som för mig kännetecknade genren noveller. Nu när jag läser lite av och an i novellsamlingen ser jag att en av novellerna är ”För Åsa Nelvin”. Och jag hajar till. 

För när jag köpte och läste ”Hejdad tid” visste jag inte vem Åsa Nelvin var. Men idag, när jag minns hur poeten Åsa Nelvin, som dog en alltför tidigt död, knockade mig med sitt språk, blir jag påmind om hur litteraturen alltid pågår, bildar kedjor, hemliga sammanhang, synliga eller osynliga korrespondenser. Hur texter är som skikt eller schakt, att falla ner i eller dras in i, drömskt, sinnligt, kallt, varmt, omtumlande ibland, genomsläppligt, ibland slutet, betydelsebärande, ibland svårnavigerat, ibland sinnligt experimenterande i ”mjuka mörker”. Eva Runefelt har en samling med just den titeln: Mjuka mörker.

Det jag läst av Eva Runefelt var lite svårt till en början. Att stiga in i hennes lyriska värld utmanade mig som läsare. Men när jag gav det tid öppnade sig en för mig delvis ny språkvärld. På samma sätt som en ny ljudvärld uppstod när jag en period började lyssna på elektroakustisk musik, även kallad elektronmusik, konstmusik och nutida musik. 

Likheter kan finnas här mellan dessa konstuttryck: poesin och konstmusiken. Det kan bjuda på motstånd, det kan bjuda på fantastiska upplevelser. Pionjärerna på svenska, namn som Åke Hodell och Bengt Emil Johnson med flera använde just poetiska ord som de mixade in i musiken, eller ljuden. Ungefär så. 

Jag minns hur som helst ett hastigt men varmt möte med Eva Runefelt en oktoberdag för 23 år sedan. Det var under Konstens vecka, i oktober 1998 på det konstnärshus jag själv varit en del av nu i 25 år: Italienska Palatset i Växjö. Den Konstens vecka var det Elektronmusikfestival med poesi och 7 konserter, där jag själv också skulle uppträda, men även få möjlighet att höra Eva Runefelt. Hon läste då i ett sammanhang med elektronmusikern Anders Blomqvist från Stockholms EMS-studio. 

Anders Blomqvist var en härlig, humoristisk och lågmäld person, som jag hade glädjen att träffa (och även ha som kursledare under en helg). Media Artes och tonsättarna Hans Parment och Thomas Liljeholm låg bakom kontakterna: dessa två tog elektronmusiken till Växjö, och de tog även Eva Runefelt till Växjö. Sorgligt nog gick den vackra själen Anders Blomqvist ur tiden 2020. En annan av elektronmusikens namn fanns också på plats i Växjö den gången: Åke Parmerud. Han och kollegan Anders Blomqvist invigde för övrigt konstens vecka på Italienska Palatset 1995 med det pyrotekniska verket ”Target”. En fullkomligt sprakande, oförglömlig ljud och ljusupplevelse.  

Poeter och ljudkonstnärer har fortsatt samarbeta, här finns en särskild tradition. Hur som helst, när jag läser att Eva Runefelt i dagarna har tilldelats Samfundet de Nios pris minns jag tilldragelsen i Växjö, och det slår mig att det finns ytterligare en koppling till Växjö: professor i kreativt skrivande Vasilis Papageorgiou vid Linnéuniversitetet i har gjort en monografi över Eva Runefelts ”Mjuka Mörkret”, på grekiska. Alltså samma år som Elektronmusikfestivalen i Växjö. 

T K P