Finns det någon typisk sommarläsning? Hur skiljer sig läsandet om sommaren från läsandet om hösten, vintern, våren? Blir valet av sommarens litteratur och dikter somrigare i sig, eller är det egentligen så att bokläsandet om sommaren snarare bygger på bokhandelns beprövade trick? Är inte just denna säsong så fylld av avbrott, uppbrott, plötsliga åskoväder, oväntade gäster, gräsklippning, odlingsångest och annat säsongsbetonat att läsnigen blir utkonkurrerad. Den ro som ska infinna sig i en skuggig lund slutar oftast med tvångsmässiga tankar kring sådant som ska ”göras vid”, dopp i solnedgång eller uppgång, smuttandet på vinet, kaffet, läsken, vattnet… 

Präglad av ett (o)romantiskt skimmer och myten om hängmattor mellan träd, fyllda av insekter, fästingar, småflugor och nedfallande larver och spindlar, kommer bilden av sommaren som en tid av underbar läsning vid vatten, respektive högt gräs lätt på skam. Med risk för otympligt uppbyggda meningar, långa och snirklande, en typ av meningar som inte är på modet längre, med risk för att plåga en eventuell läsare (som ändå inte har tid, för nu ska det lyssnas på Allsång och Sommar i P1). Med risk för utmattning redan i det här skedet får jag antagligen skärpa mig.

Bygga vidare min text i kortkorta meningar, på samma sätt som sommaren är kort. Kjolarna, byxorna, etcetera.

Är sommaren rent utav en vedervärdig representant för läsning i lugn och ro? Oduglig tid för fördjupning och studier. Är det därför ”sommardeckaren”, följetången i dagstidningen, tipsen som kommer i maj/juni vill leda oss in i varats olidliga lätthetstvång?

Självklart är sommarläsningen en individuell affär mellan läsaren och boken. (Ljudboken, e-boken, pappersboken, månadsmagasinet). Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur sommaren som årstid får stå modell för så mycket floskler. Så mycket förväntningar, så mycket längtan. Så många föreställningar baserade på en tid som flytt. Utan minsta spaning.

Kanske är jag ute och seglar. Kanske dömer jag för hårt. Kanhända ÄR sommaren just så lindad i olvon och fläderdoft och utlagda filtar som den vill hävda, eller bryggors rop efter kroppar som vill sjunka in i lent underlag, händer greppa om boken, läsplattan, och hungrigt ta sig in i texterna. Till och med Proust samlade volymer. I alla fall de första tre. Eller kanske fem. 

För egen del kan jag aldrig sträckläsa böcker på sommaren. Jag är för mycket molnskådare. Hoppar hit och dit, byter bok, övergår till radion, börjar skriva på en novell. Kommer på att tvätt ska hängas. Vill cykla. Känna doft av varma hästkroppar. Provar platserna. Var läser jag bäst? VAR, inte vad. Men också VAD. Vad för bok är det nu jag egentligen vill läsa? Ambivalensen. Jag behöver skriva klart min roman. Måla. Träffa familjen. Vilken diktsamling har högst prioritet just nu? Ska jag satsa på en omläsning?

Verandan eller sängen, fåtöljen eller i en undanskymd plats i det gröna. På en balkong? (Uteslutet i mitt fall). På ett fik, där jag samtidigt kan studera folk? 

Mobilen surrar. 

– Jag läser.

– Jag skulle precis sätta mig att läsa.

Kollar instagram. 

Alltså, för mig har sommaren aldrig betytt särskilt mycket ledighet. Jag jobbar nästan jämt. När jag cyklar tänker jag på romanen. När jag sitter framför tv:n och tror att jag kollar på en fotbollsmatch börjar jag fundera på en dikt. När jag klipper gräset ser jag framför mig nästa kapitel – hur det möjligen skulle kunna lösas, det där problemet som jag fortfarande inte har löst för att komma vidare. 

Sommarläsning är ett sant nöje. Jag tänker på det jag ska läsa sedan. Hur skönt det ska bli att bara få sätta mig med boken. Gå in i textlandskapet. 

Varifrån kommer alla dessa svulstiga A-traktorer. 

Jag glömde ta ut fisken från frysen. 

Sommaren är kort. Böckerna ligger överallt. 

Jag tänker inte ge ett enda lästips.

Lampan spinner ljus önskar alla eventuella läsare en trevlig semestertid. 

T K P