Med diktsamlingen Ett byliv (A Ville Life 2009) avgränsar poeten Louise Glück en geografisk plats utan att namnge den. Det är en by. I byn lever människor i olika åldrar, deras liv pågår. Kvinnor med barn, mödrar, gamlingar, unga män på jakt efter kvinna. Dikten Bifloder bjuder mig in i ett sådant typgalleri runt en fontän. Alla byns vägar möts där vid fontänen. Den blir sinnebilden för ett sjudande, liv, vattnet och flödet, men också ett slags icke-liv. Ungdomens källa men också en mörk brunn att spegla ett åldrande ansikte i. 

Det här är den andra diktsamlingen av den amerikanska poeten Louise Glück som jag läser sedan hon fick nobelpriset för Vild iris, hennes stora genombrott. Efter Vild Iris har även Meadowlands getts ut i svensk översättning, båda 2020 av Jonas Brun.

Diktsamlingen rymmer komprimerade berättelser i lyrikens form. De utsnitt av liv och röster som jag tar del av är på ett plan enkla att ta till sig, men de spänner över stora frågor i grunden. Att vara förbunden till jorden, en plats, ett sammanhang, en familj, ett äktenskap, en dröm som kanske inte blev uppfylld. Eller aldrig prövas.

I diktens upptakt heter gatorna som möts vid fontänen:

Frihetsgatan, Akaciegatan –

Soliga dagar: regnbågar i kerubens kiss. 

Det är en livsbejakande bild, vacker, samtidigt säger den något om vår belägenhet som människor. Vi är inga keruber. Vi kissar inte i regnbågsfärger. 

Mödrarna går till fontänen med sina barn eller barnbarn. 

Mödrarna är alltid trötta, barnen slåss hela tiden, / deras män är på jobbet och arga. Inga unga män dyker upp. / Paren är som en bild från en avlägsen tid, ett mycket svagt eko/ från bergen /.

Det finns en ensamhet vid denna lilla vattenoas som också skrivs fram, och mot slutet av dikten skräpar endast höstlöven i fontänen. Det är inte ens en fontän längre, bara en brunn. Vägarna samlas inte längre här, det finns inte längre någon Frihetsgata. 

Tidens förändringar och liven som levdes döpte om gatorna: 

Hopplöshetsgatan, Besvikelsegatan

Några lämnade byn och kom tillbaka, någon återvände men stannade inte kvar.

Språket är klassiskt, rent, svidande tydligt men bjuder också den dubbla gåtfullhet som jag känner igen från samlingen Vild iris. Texten går ner i djupa skikt men liksom låtsas befinna sig på en nästan obesvärat beskrivande yta. Det är som med vattnet i brunnen, dess lugna yta förmår spegla bilden av oss själva. Men under den finns det som vi inte ser.

Titlarna anger en tidpunkt, en årstid, eller händelse: Midsommar. Nattpromenad. Soluppgång. Jag relaterar och går in i dikten och följer med tills den släpper ut mig. Men det händer att den inte släpper mig så lätt, det finns, precis som i poetens diktsamling Vild iris flera bottnar. De röster som talar handlar om människornas liv, väderförhållandena, pågående sysslor. En enda dikt kan rymma ett koncentrat av ett långt liv. Ett utfört dagsverke utgör samlingens första dikt:Skymning. Den sätter liksom ett första ackord: ett arbete är utfört. Dofter och ljud träder in i dikten: citrondoft, cikador, apelsinträd. Mina associationer går till en gammal bergsby i något Medelhavsland.

Diktsamlingen fortsätter med dikten Pastoral. Jag får veta att platsen har en råhet: ”hur den dödar människor utan anledning.” För min inre syn ser jag möjliga platser för denna råhet mitt i det vackra, pastorala och inser att platsen går att flytta, som en bricka på ett spel. Vi pågår och göder eller förintar med våra liv. Vi söker ljuset, vattenfontänens skimrande regnbåge ur kerubens kissande stråle, men går mot kroppens förfall. Vad ryms i våra liv? I en by? 

Jag känner mig inkluderad genom balansen av klarheten i beskrivningarna och intimiteten i språket. Mellan dessa 80 sidor med efterord av översättaren Jonas Brun kan jag känna igen mig i något, kan jag få syn på det otillräckliga i våra liv men också de oförglömliga, magiska stunderna. Det är som om poeten måttat ut en lämplig geografisk yta mellan tummen och pekfingret. Här är byn, här är människorna. Där är torget med fontänen. Ibland skymtar berget fram. Till och med bergstoppen.

Häri ligger poetens styrka: att göra också mig till ett slags vittne. De många röster som återkommer lyckas ringa in nuets bilder. Vardagar. Längtan. Känsloregister. Ibland tänker jag att jag läser mig fram i ett ännu inte tonsatt verk. Men det är som att jag ändå hör verket spelas. Här finns de fyra årstidrena, här finns ungdomen och åldrandet. Löven som bränns, återkommande. Eldens kraft, askan efteråt. 

Daggmasken och Fladdermusen återkommer med sina röster och vill säga något om människorna. Om tillstånden, det som tillskrivits dem och oss. 

Det är inte sorgligt att inte vara människa, säger daggmasken från sin underjordiska position. Den får representera ett slags visdom. 

Även fladdermössen har djupa saker att säga: 

I oss har natten frambringat tankar / mer samlade än era, om än elementära: 

människan med egot, människan ögats fånge –

Här uttrycks vidare ett slags möjlig utväg från tingens snärjande fångeskap: gå mystikernas väg! Slut ögonen. Bli ”blind” för att kunna se. Daggmasken får stå modell för en filosofisk term – via negativa – samtidigt är masken en bild för återgåendet till jorden: komposterandet, kretsloppet. 

Att byn och människorna inte har namn är kanske förutsättningen och hela meningen med den här samlingen. Genom att inte namnge blir texten inkluderande. Stor. Dessa röster angår mig. Tänder gnistor. Förmedlar känslan i ett möte. En vänskap, uppväcker minnet av långa nätter. Beskriver två älskande inneslutna av mörkret, att inte vilja sova, bara lyssna på den andres andetag. Dikterna uppehåller sig sällan vid tingsliga detaljer, stämningar uppstår oftare genom beskrivningarna av naturens skiftningar, till synes likgiltig inför människornas livsavgörande händelser.  Som i dikten En bit papper, där en person går till doktorn och får ett tungt besked. 

Jagformen används återkommande, men ibland skrivs dikterna ur tredje person. Det är en han, det är en hon. Ibland en ung flicka som minns det pinsamma i en sexualundervisning. Den tillbakablickande kvinnan, hon som var flickan, minns hur hennes mamma lagade fikon i vin. Sedan minns hon den första tiden med sin man, nätterna de ville hålla kvar. Dikten heter Fikon.

Ett Byliv fångar in ett slags persongalleri som uppträder i vardagens dramer, rösterna ska bytas ut, nya lövhögar brännas. Ett stort ödsligt regn faller under en dag som är mörk. Och de små djuren talar. Daggmasken i en tröstande röst från sitt underjordiska perspektiv. I dikten Fikon, som jag tycker mycket om sammanfattas livets dilemma i ett par rader: 

För att få födas skriver kroppen ett kontrakt med döden, 

och från den stunden försöker kroppen till varje pris hitta ett kryphål – 

Och i samlingens sista dikt finns faktiskt ett slags kryphål, om man tänker sig att föreställningen om att leva vidare i en annan kropp är kryphålet.

När jag var fågel trodde jag att jag skulle bli till en människa.

Det är flöjten. Och hornet svarar: 

När jag var en människa ropade jag efter att bli till en fågel. Här kommer musiken in, här

märker jag att verket faktiskt är tonsatt, fastän instrumenten ”är inlåsta i sina fodral”. 

Samlingen är dedikerad till James Longenbach, amerikansk poet och kritiker. Utgivare: Rámus Förlag.

Under rubriken Bokmslag på den här sajten nämner jag omslaget till Ett byliv. Följ länken här

T K P