När jag lyfter blicken från skärmen och tangentbordet ser jag till hälften eller helt utslagna äppelblommor och även magnolior. Trädet är placerat så att de högsta grenarna hänger ut i mitt blickfång. Bakom dessa grenar med äppelblom står lind och lönn. 

Jag vet att snart ska deras lövverk te sig som en grön vägg. Då är äppelblommorna redan borta. Men nu upptar de min blick och som om detta inte vore en ynnest nog så stoltserar magnolian lite längre ner till höger. En del i knopp, några utslagna. Jag skriver och avbryts. Skriver och avbryts. Därför att då och då landar en fågel i grenverket på äppelträdet, rörelsen får grenarna att vaja och jag måste genast se efter: är det rödhaken igen? Är det talgoxen? Ibland ser de in från andra sidan fönsterglaset. 

Äppelträdet har virats in i tjock lager av murgröna. De grenar som vajar av en tunn fågelkropp som landar är snart även dem ockuperade av murgrönan. Om ingenting görs. Medan jag skrev, för en stund sedan, landade en av duvorna som gästar min verklighet i trädgården i murgrönans bolstertäcke. Duvor lyfter och landar en aning klumpigt. 

Det var lustigt att se den stora gråskimrande ringduvan hamna på det tjocka täcket av murgröna, jag såg henne uppifrån och tänkte: Det är en lyx. Nej, ett privilegium. Att få se dessa fåglar, denna trädgård här utanför fönstret.

Alla holkar tycks nu vara paxade för. Fast när det gäller duvan är jag osäker. Bor hon verkligen i murgrönan? Eller i lönnen? Det jag vet är att det bor talgoxe i samma murgröna. Murgrönan är vidlyftig, erbjuder gömslen. 

Flugsnapparna är tillbaka och har som vanligt haft en fight med blåmesarna om boendefrågan. Holkfighterna. Nu är det lugnt. Men mitt skrivande avbryts titt som tätt. Jag kan byta plats om jag vill, huset är stort, men jag vill inte byta plats. Jag vill sitta här vid detta skrivbord och bli avbruten av fågelkropparna som får grenarna att vaja, snart får de äppelblommorna att singla iväg. Denna korta tid vid blomning vill jag vara precis här. Det är en lyx. Nej, ett privilegium. Jag vet det.

Huset är inte mycket till lyx. Mycket är ofärdigt. Men denna tid på våren, i blomningen, i nygrönskan, i fågelhektiska dagar andas jag lugnare. Allt som måste göras måste inte göras, inte så länge rödhakens öga vaktar mina rörelser, försiktigt lutar jag mig över skärmen. Den småskuttar omkring och kanske berusas den av blomparfymen. 

När jag var liten fanns en parfym som hette Apple Blossom. Jag googlar snabbt och finner Eau de Parfum 30 ml. Spray. Är det samma som min mor hade någon gång? Jag ser att det finns flera vackra tapeter med namnet Apple Blossom. Vackra och dyra. Nu kom jag bort från ämnet. Privilegiet. Att sitta, stilla och vara. Betrakta fåglarna. Vara nåbar av skönheten, låta sig nås. Nåden i det.

Blomdoften efter störtregnen och sedan duggregnet som en mild epilog och sedan se ljuset spricka igenom. Plötsligt höra makens röst bryta igenom: Man har siktat en isabellatörnskata på Öland. Jag googlar den. Återgår till tangenterna, skärmen, rödhaken som lyfter och landar, skuttar omkring. Det är fullt tillräckligt. Jag kan egentligen inte mycket om fåglar. Snart ska jag stiga ut i efterregnens doftande grönska.

Det är en nåd att finnas till just nu

Jag undrar, med Edith Södergrans röst: Vad fruktar jag? Jag är en del av oändligheten…

T K P