Fåglar, poesi och bevingad intelligens

Om längtan efter vingar och fåglars intellig

Archaeopteryx! Vilket vackert namn!

Archaeopteryx! Min fågel!

– Varför kvittrar den så olyckligt?

– Den kvittrar om sitt liv, vill flyga bort, har kanske

                        redan flugit.

Jag smekte den redan som sten.

Med tusenåriga slag slog mitt stenhjärta i ådrorna.

Kanske fanns det förstenade fåglar och ödlor därinne!

Dessa rader ur en längre dikt av Gunnar Ekelöf ur ”Röster under jorden” ropar ut en ”urfågels” namn: Archaeopteryx! Denna befjädrade ödla beskrivs som en liten dinosaurie. Forskare har varit oense om den verkligen kunde flyga. Men för ett par år sedan slog en ny studie fast att fågelödlan i storlek som en skata verkligen kunde det. (Forskning & Framsteg 2020).

Vår moderna människoart utvecklades i Afrika för 300 000 år sedan. Fåglarna fanns alltså på jorden en hisnande lång tid innan vi själva började breda ut oss med upprättstående maktposition. Ett par tre år in på 1900-talet lyckades två bröder från Kitty Hawk i North Carolina hålla sig i luften i 12 minuter med motordrivet flygplan. Andra flygförsök hade gjorts förut, resten är historia. Vem kunde ha förutspått att fåglarna skulle dela sina flyttvägar med miljontals resenärer kors och tvärs över jordklotet? Det är något med fåglar som aldrig upphör att fascinera, oavsett om det gäller flygteknik, intelligens, läten eller navigeringsförmåga. Fåglarna berör oss känslomässigt och de är rikligt förekommande i litteraturen och poesin. De fungerar som ett slags budbärare: för vårens ankomst och som länk mellan jorden och himlen. Fåglars läten kan försätta oss i känslomässig affekt. Det är som att vissa fågelläten klickar med ”vårt själsliga DNA”; en näktergal som spelar i en lund, en taltrast lekfulla och melodiska fraser, en tranas skri från mossmarken, en koltrasts vemodiga melodier i skymningen. Inte konstigt förresten, att koltrasten blev utsedd till vår nationalfågel. 

”Fågeln är fri”, skriver poeten Gunnar Ekelöf i samma dikt som ovan: 

”Jag längtar till fågeln som flyger och flyger/ med sin flykt. / Själv blev jag bunden vid stenen, den forna stenen. ”

Hela dikten av Gunnar Ekelöf är drömsk och gåtfull, nästan surrealistisk.  Bildfragment glider in och ut ur versraderna. Plötsligt kastas ett nytt ljus över stämningen: stenen blir fågel och flyger sin kos! Just längtan efter vingar kan överföras till den tid då våren bryter igenom en lång vinter för att släppa fram ljuset. Flyttfåglarnas återkomst, starflockarnas böljande formationer. Luften sjuder! Tranorna dansar! Symboliskt bär flyttfåglar löftet om nytt liv på sina vingar. Inte för inte är fågeln länken mellan jord och himmel. Duvan som symbol för den helige ande. Eller som fredsduva med en olivkvist i näbben. En frihetssymbol, väl använd hos poeter och låtskrivare. ”Jag vill köpa vingar för pengarna, och flyga ut över ängarna, sjöng Mikael Rickfors 1988 i en rocklåt som fick genomslag. Motsägelsen är tydlig, lyckan bor inte i det materiella, men kunde du köpa (känslan av) frihet, kunde du bara flyga… då blir valet vingarna. 

På Sveriges näst största ö ligger ett av landets mest välbesökta fågelområden: Ottenby på södra Ölands spets. Här har man bedrivit forskning kring fåglar och deras resor, genom ringmärkning, sedan 1940-talet. Här forskar man även på fåglar och influensa. Fågelinfluensa finns just nu i Sverige. Den största forskningen vad gäller flyttfåglar bedrivs däremot vid Lunds universitet. Men tillbaka till Ottenby: ett helt igenom ett befåglat område, för att tala med poeten och fågelskådaren Niklas Törnlund. I en av hans äldre diktsamlingar, ”Allt beror på vingar” från 2003, använder han ordet ”obefåglad” i den långa dikten: ”NOLLPUNKTEN”. Han beskriver en av de där kärva, vintriga tiderna när poeten/fågelskådaren tycks ha gett sig ut förgäves, men dikten utmynnar ändå i en försiktig glädje ur duggregnets ”kallsvett från himlen”: nämligen ljudet som av en Kungsfågel. Poeten rör sig i de trakter där fågelskådare rör sig: där det finns eller kan finnas spännande arter. Så besöker diktaren även Ottenby förstås. Dikten heter ”Ut i stormen” och den som befunnit sig i Ottenby vid svår blåst vet. 

Poeten/fågelskådaren kan knappt hålla sig upprätt, men så får han syn på havstruten! Hur stormens ”väldiga tyngd balanseras på utspända skarpslipade vingar”. Fågelskådare är nog inte alltid poetiska, men många poeter både skådar och inspireras av fåglarna. 

De bevingade har därför sin givna status i dikten. Det vore nästan brottsligt att nämna Ottenby och Öland utan att också en stund stanna vid två Ölandspoeter vars lyrik kretsar mycket kring fåglar och natur. Jag tänker särskilt på Lennart Sjögren, vars genombrott kom att bli den långa diktsviten ”Fågeljägarna” från 1997. Alltsedan dess brottas hans lyrik med existensens obarmhärtiga skikt och djup. Fåglarna är med, som i den långa, osentimentala, närmast brutala dikten ”Världskråkan”, i samlingen med samma namn (2020). I sina dikter vänder han ofta blicken mot djuren och fåglar för att säga något om människan. Poeten själv markerar sin ståndpunkt i en annan dikt:

 ”Jag är ingen ornitolog/ Jag nämner inga fåglar vid namn/ jag ville bara se/ hur de lyfter sina vingar/ över den tunga jorden”. 

Att röra sig över gränser till exempel mellan djur och människa, mellan liv och död är något som praktiserats av schamaner och medicinmän/kvinnor i alla tider. Inte för inte används i ceremonier praktfulla fågelfjädrar och andra attribut som hör till fågelriket och djurriket. Schamanen – ”den som ser” – är den som färdas i tiden och ibland tycks det finnas starka beröringspunkter mellan poeten och ”den som ser”. I fornordisk mytologi använde sig Oden av sina två korpar, Hugin och Mumin, Tanke och Minne. Med hjälp av dessa fåglar kunde Oden få information. Ett sätt att skåda i tiden med hjälp av fåglar. 

Den andra poeten från Öland som verkligen har ”befåglat” sin lyrik är Nina Södergren. Jag tänker framför allt på en dikt ur boken ”I Fågelspråket” (2005). 

Här närmar sig diktjaget schamanens roll:

Drömmer/ att jag sticker in min tunga/ i en fågels näbb/ jag är en afrikansk schaman/skall födas in i fågelspråket/ fågelstrupen fågelhjärtat/ jag blandar tungomål och fågelsång/ och talar med Tukanens näbb/

Författaren och poeten Nina Burton frågar sig i sin Augustprisnominerade essäbok från i fjol, ”Livets tunna väggar” hur en kraxande kråka skulle kunna inspirera till lyrik? Inte som en replik till Lennart Sjögrens Världskråka, utan med tanke på hur vi generellt sett dömt ut vissa fåglar som skräniga. Visst stämmer det, och ur ett fågelskådarperspektiv är kråkfåglar ointressanta. Nina Burton berättar medryckande om en kvinnlig skeppare och hennes tama kråka. Och att romarna för sin del tycktes förstå ”det fina i kråksången”: de tolkade kråkans ”kra, kra” som cras, skriver hon. På latin betyder det ”i morgon”, förklarar hon, och i romarnas öron var det ett uttryck för evigt hopp. Så, även kråksången får sin upprättelse. Hon skriver vidare att kråkornas ”blick för människoansikten är så säker att den amerikanska armén försökte koppla in dem i jakten på Usama bin Laden”. 

Med den anekdoten i minne inser jag att jag under mina promenader aldrig skulle känna igen en viss kråka eller en viss korp, medan de sannolikt känner igen mig! 

Vill man få en översikt av fåglar i poesin finns verket: ”Fåglar i svensk poesi” av Sten Hidal från 2016. Men det fina är ju att man inte behöver vara spränglärd, fågelskådare eller poet för att betrakta fåglar och fascineras av deras beteenden och sångvariation. Att applicera nedsättande tankar om fåglar kan vara dumdristigt. Går man till den underhållande boken ”Bevingad intelligens” av Jennifer Ackerman, på svenska 2018, får man veta mycket nytt om fåglars anatomi, hjärnor och inlärning. Hon leder läsaren genom historien: hur brittiska talgoxar och blåmesar lärde sig att öppna mjölkflaskor, till insikten om intelligensen hos en kråksort från Nya Kaledonien. Just kråkfåglar, betonar hon, är mycket smarta och nyfikna; de tycks älska att lösa problem, precis som vi, och en del av fåglarnas hjärnor är väldigt lik människans. Vi får sannerligen hoppas att fåglarna aldrig vänder sig mot oss som i skräckfilmen ”Fåglarna” av Alfred Hitchcock… 

Man bör akta sig för uttryck som ”hönshjärna”. Den tama hönan har sofistikerade känslor och en lång rad färdigheter, enligt en amerikansk studie från 2017. Att fåglar liksom däggdjur är sociala, kännande och kollektivt kommunicerande individer borde få människor att tänka om angående massuppfödning och tvivelaktig djurhållning. I Nina Burtons ”Livets tunna väggar” finns mycket att lära sig som väcker viktiga frågor kring etik, överlevnad och intelligens. Är vi verkligen så mycket smartare som art? Sent nog har vi lärt att IQ kan se ut på olika sätt. Hon delar med sig av sin nyfikna och lärda blick på livet som vi delar med så många arter. Till exempel handlar ett avsnitt om duvans exceptionella minnesförmågor och visuella talanger. Även när det gäller konst: ”Efter lite träning höll de isär verk av Picasso och Monet, de kunde även skilja kubister som Braque från impressionister som Renoir”. Fåglar fascinerar, den saken är klar. Ända sedan urfågelns tider.

T K P