Frö för vinden – en dikt

När jag lade huvudet i ditt knä

Handen över håret 

Du strök fram nuet 

Tillitsfullt

Det vore lögn att säga 

det vore fel att skymma över, att det fanns

Stora frågor överallt

Men när jag lade ner mitt huvud

Var jag den jag var och den jag är 

Barnet och den vuxne

Inga ord behövde sägas

Mina hårstrån genom dina fingrar

Utanför kvällen som målade

En utsikt i en varm ton

den andra i en kall

Vi valde varma

Vi behövde tro

På något slags ordning

som skulle ställa tillrätta

Det som kantrat

Det som var utan nåd och utan ord

Att det inte handlar om ras på börsen

utan om haven, sjöarna, markerna

Luften

När jag var liten blåste vi ut maskrosfröna

Och fick önska

T K P

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.