Det är lätt att ljuset brister ut i tårar

Återbruk. Nästan samma ord som Åkerbruk. Jag brukar orden och jag tar ord i återbruk. Denna gång ur hyllan: 

I dikten pågår människan, av Michael Economou. Den här sena eftermiddagen tänker jag på Öland. Varit på väg dit ett tag, men värmeböljan hindrade. Den egna trädgården blev ett bättre alternativ för oss: jag, mannen, hunden. Att söka skugga har varit nödvändigt ett tag; skugga och svalka. 

Om återbruk kunde jag tala. Men handen talade åt mig: plockade tyst och slumpmässigt fram en diktsamling och återfann meningsfylldheter. Tvåradingar som talar till mig, som tidigare talat till mig och som nu plötsligt stämde träff med min tankebana. Något korsades och bilder i guldfragment framträdde åter. Jag hade tänkt lägga in en krönika som jag skrev 2018. En sommar som fick träd att törsta och dö, människor och djur att flämtande söka skugga. Nu, 2021, när vi kryper fram mot julimånadens sista veckor påminns jag om 2018. Om död. Om bränder. Om katastrofer och undergångsförnimmelser. Men likväl kan vi varken stiga ned i samma flod eller samma år. Tiden är som torkan och vattnet; sköljer in över oss eller torkar ut våra inre och yttre reservoarer. 

I dikten pågår människan. Jag läser igen ur denna samling. 

Jag fullföljer min avsikt att publicera min krönika från 2018. 

Men först rader ur dikten Solguld av Michael Economou, 2009  

(min kursivering. Obs: i detta medium återges till skillnad från i originaltexten dikten löpande utan korrekt radbrytning)

Sädesfälten är tunga som skattkistor.

Ovan dem häpnar lärkan i det ljus

som sätter gränser för vindarna,

Träden blir lugna som resignerade

människor. Skuggorna håller sig

osynliga, klockan tillåter inget

mörker. Hjärtats slag betyder inte

att vi är nödvändiga här, vi som tror

så mycket om oss att vi sätter oss

själva högre än fåglarna. Men om

sädesärlan söker finner den guld

dyrbarare än faraos, och dagar långa

som egyptiska gravkammare glimrar

förbi. /—/    

Det var bilden av sädesfälten ”tunga som skattkistor” som fick mig att tänka på hur torkan gröper ur sädesfältens guld. Och någonting i denna dikt fick mig att komma nära inpå 2018. Känslan igen. Och att poesi som denna är likt gyllene honung, åldras inte. Världen har alltid varit värld, med sin oro. Smutsen, förgängelsen. Men också ljuset, kärleken och hjärtats tröst. 

Jag tänker på det och längtar till Öland. Där, på ön, skrev jag följande krönika som jag alltså åter tar i (åter)bruk här på Lampan spinner ljus.

Krönika:

Nästan tre månader gick. Långa, märkliga dagar av stekande sol och tynande växtlighet. Snart sitter jag här igen, vid ett fönster mot Östersjökusten och begrundar. Andas in och andas ut. 

Andningen som en ständigt pågående rytm, som ebb och flod, som hav mot land. Livsrytmen. Så länge det är möjligt för vars och ens kropp att leva. Genom hjärta, lungor, blodomlopp. Blicken växlar, inåt, utåt.

Jag vill andas bort känslan av maktlöshet gentemot växande propaganda som vill dupera och förvanska. Det politiska maskineriet lägger i sina högväxlar. Vissa krafter går på livsfientlig mörk energi och tror att livet går att lura. Människor går lätt att lura, men livsvillkoren på den här planeten?

Det föds enkla insikter vid randen där det förtorkade gräset möter havslinjen och det låga vattenståndet som gör nya stenar synliga. Olika stenar varpå sju sälar ligger synliga för min blick, lojt vilande under en mulen himmel. Vadarfåglar sticker ner sina långa näbbar för att hitta föda, ett oräkneligt antal svanar bildar en palett i svart och vitt tillsammans med skarvarna som likt sälarna har gått ner i viloläge.

Naturen pågår. I jakt och vila. I cykler och rytmer som mänskligheten tycks ha arbetat sig så långt bort ifrån att vi har blivit planetens fiende. Sådana tankar föds i denna stillhet. I detta enkla vara som att sitta stilla och begrunda innebär.

En stor, stor mängd mänsklighet, individer med samma grundbehov av kärlek, vatten, mat och tak över huvudet, sliter och lider för att underhålla en liten klick stenrika människor. Sitter fast som små kuggar i ett ekonomiskt maskineri som sällan gynnar dem själva. Om jordens möjlighet att rymma oss människor (och alla andra arter och livsbiotoper som drabbas av de förändringar vi ser i klimatet och politiken, vilket hör ihop) blir en omöjlighet, vad för slags budskap bör vi ta till oss?

Jag andas lugnt och ser en flock starar färdas snabbt över himlen.

T K P