I hjärtat slår alla dagars färg

Lägg sakta ner

Allt 

Vila pannan 

Dröm inte

Ande

Överlev

Kliv över

Gå in i

Det som saknar marginal

Hur klarar man en av de svåraste beståndsdelarna i livet? Den som är oundviklig. 

Kanske kan du spela schack med döden men den har alltid sista draget. Eller? 

I vår fysiska dimension, i vår jordiska vrå av kosmos, har kroppen ett slut och då slutar vi liksom att finnas till. Det spelar ingen roll hur vi förbereder oss, det går ändå inte. 

Hur klarar man av det? 

Det är tre år sedan min mor klev över den sida som saknar marginaler. Så småningom går det att andas igen, andetagen till och med djupnar. Den andra navelsträngen – tänk om den aldrig någonsin klipps utan håller oss förbundna med en osynlig silvertråd…

“När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.” 

Så skrev Göran Tunström och jag håller med. 

Människor är lite som eneträ, jag tänker på förluster som förefaller omöjliga att genomlida: koncentrationslägren, tortyr, mord, yttre katastrofer med påföljande död. Min mor fick en kraftig hjärtinfarkt. Andras lidande genom döden känner jag genom empati, men genom vittnesbörd, genom ord, genom att läsa eller lyssna till medmänniskans gestaltning finns tröst och identifikation. Vi är inte ensamma.

På över tre år har jag inte kunnat öppna Bodil Malmstens diktsamling: Det här är hjärtat. 

Nu gör jag det. Plockar den ur hyllan: Den kom 2015. Recenserade jag den? Jag borde minnas det men jag minns inte. Men jag minns hur läsningen vred sig genom mina egna organ, skapade en smärta hos mig som vore jag ömsom en del av det där hjärtat, ömsom en del av den hand som skrev dikten. Kanske blöder dessa sidor så mycket därför att ett slags skuld framträder. Att inte hinna fram. Att inte. Inte. 

På sid 33 kommer det:

Du är min skuld

Jag var inte hos dig

Jag sov

Och nu vill jag sova

I tusende år

Men det kan jag inte

Nevermore

Bodil Malmström som jag träffat en gång, som jag skrivit om, som jag beundrar, alltid är den minst sentimentala diktare och författare jag kan tänka mig. Hård, skarp som en bit flintsten och känslig som musslan inuti skalet. Både och, men sentimental? Nej!

Jag måste påpeka det. Påminna om det. Det här är hjärtat är heller inte sentimental, den är inte brutal, den är bara förtvivlat hållen och sammanhållen och typiskt Bodil Malmsten fast att jag minns när jag läste den att det var som om hon med dessa dikter skrev ett slags testamente av renodlad kärlek. Alkemiskt processad genom all den smärta som slipat bokstävernas seriffer.

Sid 32:

Personer som säger

Gå bort

När de menar dö

Jag hatar dem

Du ska dö

Alla ska dö

Du har inte gått bort

Du är död

Alla som varit med om det

Vet

Det ringer om död

Obönhörligt

I morgon också

Om en månad

Om ett år

Ingen sentimentalitet.

Jag funderar på motsatsen till Obönhörligt. 

Kanske kunde ett ord uppfinnas: 

Bönhörligt.

Jag vet också att ingen ”Går bort”. För min del ville jag gärna se det som en hemkomst.

Men det är ju saknaden som lever och härjar med alla organ du själv ska leva vidare med! Gör döden bönhörlig!

Jag vill precis som Bodil Malmsten befalla: Kom tillbaka, kom tillbaka.

För, precis som hon skriver: Det är inte de avlidna som lider, Det är de kvarblivna.

Bodil Malmsten dog 2016, året efter att diktsamlingen Det här är hjärtat kom ut. Hon dog av cancer. Men alltid tänker jag, alltid ska hon leva hos mig. Det vill säga hennes ord. Hennes fenomenala integritet, hennes sårbarhet, hennes efterlämnade skatt av dikter och prosa. Kanske skrev hon aldrig den där romanen som hon tänkte skriva. Annat kom emellan. Hon skrev från en utpost. Hon skrev utifrån gedigen kunskap och som jag tror ett stort mått av ett självgranskande kritiskt öga. 

För att uttrycka det alldeles från hjärtat och alldeles vanvördigt men äkta:

Bodil Malmsten: Du skrev så förbannat bra! 

Vad det gör ont

Hur ont?

På en skala från ett till tio

Hur ont gör det?

Hur ont har du

nu?

Ett hjärta som stannat har ingen tid, så skrev du, Bodil. 

Och jag tror inte att du hade gillat att jag bara säger ditt förnamn. Så jag lägger till ditt efternamn. Malmsten. Jag saknar dina betraktelser. Ditt uppror. Din blick som skar kompromisslöst genom tidsandans ihåligheter, floskler, rena lögner.

Intuitionen fick mig att öppna en ärvd bok: en klassisk diktare, Vilhelm Ekelund. Från Svalans Bokkklubb 1974 med dikter i urval hittar jag i samlingen Hjärtats väg följande dikt. Jag vågar, jag läser och det känns.

När i livets natt du dignar 

När i livets natt du dignar,

skräck omvärver bleka panna

och du beder, beder, stammar:

hjärta, skälv för sista gången,

hjärta, brist då, brist då äntligt! –

– är i denna tanken – 

icke räddning – men en lindring,

glimt av stjärna, skymten: av en tröst:

blott ett skådespel jag är ju,

av vars tusen dunkla smärtetrådar

mystiskt fattad, jag förgätit

friheten, mitt rena väsens källa…

Dikten slutar milt, vackert och upplyftande. Bortom skuggbilderna väntar den rätta verkligheten. Leende, i ett blått klart ljus.

Från blått till rött går hjärtats väg vidare:

Färgen som är blodets färg: Rött. Jag plockar en annan diktsamling ur hyllan: Rött vill till rött av Eva Ström. Den kom 2004. En diktsamling som kretsar kring en mors död. 

Att det ännu knyter sig så lätt i solarplexus. Men så tänker jag: Mor, du är bönhörlig. 

Rött vill till rött är också smärtsam. Men Eva Ström är en annan sorts diktare. Hon distanserar mig mera. Skriver på ett Eva Strömskt sätt. Också det osentimentalt. Läkaren, poeten, diktjaget som bygger sin samling lite grand som ett körverk. Bitvis. Jag läser in en klangfärg genom historien som prövar och placerar dött och rött i vartannat.

Färgbetydelser. Naturlära, färglära, livsnära poesi.

Den inre allén av Eva Ström  (diktens uppställning här följer inte originalet)

Jag har en inre mor som sitter i barken

en inre mor i den inre allén

Henne känner ingen mer än jag

för hon är kronblad och rosa

Hon är det yngsta i mig, där lind växer ur lind

med hjärtformade blad och ljusgrön vinge

Jag säger till henne: Jag tyckte att det var du

och hon viskar tillbaka att det var vackert

Jag har getost på bordet, äpplen och astrar

och en blå blå dörr, en av oss måste igenom

Så vill jag läsa denna dikt om och om igen.

I vetskap om att jag lever. Att mitt hjärta slår. Att alla ska vi igenom, och självklart ska dörren vara blå!

T K P

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.