Från oväder till talibaner och poesi

Av sommarens rester syns ljusplättar som dallrar i gräset under grenverkens skuggspel. Kvardröjande små boktravar på nattygsbordet av sommarläsningen – en del läst, påbörjat eller avslutat. Läsambivalensen större än någonsin. Jag vet inte om det har med pandemin att göra; den som nu muterat sig under det stora paraplyet Coronaviruset, pandemin som ännu pågår fastän jag med många försöker leva mera ”normalt”. 

I klimatförändringarnas spår är kanske ingenting längre ”normalt”. Det känns inte alls länge sedan jag läste och recenserade Mark Lynas bok i svensk översättning 2005, ”Oväder”.  Mark Lynas var då okänd för mig. Journalist, författare, miljöaktivist, som sedan skulle fortsätta att ge ut böcker med fakta och förutsägelser om vad vi har att vänta i den framtid som är nu. Det är nästan alltid så att poeter och författare går stegen före. Arbetar med fakta på olika sätt, försöker synliggöra och synliggörandet har många ansikten, orden har vi fått för att använda dem. 

När jag läste Mark Lynas Ovädersbok blev jag rädd, tänkte redan då: det är nära, det är inom min tankes räckvidd, inom livstiden och långt innan Greta Thunberg började skolstrejka fanns allt redan på bordet. Alltsedan dess har naturlyriken fått uppsving, fått en ny medvetenhet i ekopoesins klädnad. Om detta kan man till exempel läsa här:

https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/sa-svarar-den-nya-ekopoesin-pa-klimathotets-existentiella-kris/

Var vi nu befinner oss? I bakvattnet av vattnet. Översvämningar och utslagning av samhällsfunktioner. I askan efter bränder. Från förtorkade jordar via tunnlar vars ändar inte flödar av ljus men oftare av förtvivlat mörker. Som uppväxt med följande slagdänga hjälper ingen nostalgi. Att längta bort är inte politiskt korrekt. Asfalten och betongen valde jag förresten bort för väldigt längesedan, även om jag inte direkt lever som naturliv vid Walden, så är jag nära fåglarna och skogen. 

Redan då, när den här låten skrevs fanns alltså ganska god vetskap om att människans framfart skulle slå tillbaka. Elin Wägner visste: ”Dock låter jorden sig ej ägas. Om den missbrukas, lider den och upphör att ge.” (Fred med jorden).

Medan jag förbereder utgivningen av min nästa diktsamling jobbar jag just nu med ett utställningsverk tillsammans med en konstnär. Det handlar om Elin Wägner. Jag har inte simmat överdrivet många längder i hennes vatten tidigare, inte myllat ner mig likt daggmasken i hennes (j)ord, men nu kom tillfället. Hennes historia känner jag hyfsat väl; hennes strävan för freden, kvinnlig rösträtt; hennes anspråk och kamp tillsammans med de andra kvinnokämparna är en del av människohistorien. Den som brukar kallas kvinnohistoria. Hennes bok ”Väckarklocka” fick uppsving på sjuttiotalet och hennes tankar om hur vi borde bruka jorden, värna den, inte utarma den är i linje med hur vi behöver tänka idag: småskaligt, lokalt, närodlat. Idag hade hon kanske varit en i ekopoeternas ”liga”. Eller kanske troligare en Greta Thunberg.

Det finns en berömd bild på Elin Wägner där hon susar fram på tandemcykel tillsammans med Flory Gate.  Jag gör ett tankeexperiment: Om hon levat idag hade Greta Thunberg kunnat cykla tandem med henne. Elin Wägner log sällan på bild. Inte heller Greta. Karga, smala, hårt arbetande. Elin krävde mycket, Greta Thunberg ännu vassare. Nästan ofattbar: det är hisnande att ta in vad denna tonårstjej faktiskt har åstadkommit. Till vilka maktens rum och högkvarter hon tagit sig.

En annan ung kvinnas ansikte kommer för mig, milda ögon, slöjan som inramar hennes ansikte: Malala Yousafzai. 24 år idag. Nobelpristagare. Pakistansk utbildningskämpe för unga kvinnor. 2012 försökte en representant för talibanregimen döda henne genom att skjuta en kula mot hennes huvud. Hon klarade sig.  2017 blev hon utsedd till fredsambassadör i FN. Hennes kamp består i att flickor ska få gå i skolan. Kunna utbilda sig.

Sedan den 3:e augusti i år har talibanerna bit för bit erövrat Afghanistan. Grannland till Pakistan. Den 15 augusti tog talibanerna sig in i Kabul. 

Jag lyssnar lätt uppgivet på Tanita Tikarams låt Twist in my Sobriety i videon inspelad i Bolivia. Hennes mörka röst ger en strimma ljus. Det var just den låten som gjorde sig påmind. Så är det med konsten (litteraturen, musiken, bilden) i vissa ögonblick blir man påmind om ett speciellt soundtrack, en särskild bok, ett särskilt uttalande. Ett eko av röster: Susan Faludi, Susan Sontag, Anna Politkovskaya, den senare nedskjuten vid sitt hyreshus i Moskva den 7 oktober 2006. Det känns som igår, nästan alltihop. Flygplanen i skrapan, Guantanamo, Malala, som ett sammelsurium av år, händelser, avrättningar.

Därför ett måste: det nästan ädelstensskimrande ljuset som konsten, musiken och böckerna kan åstadkomma. Det som vapnen aldrig kan. Konsten kan vara brutal, liksom litteraturen. Sanning kan slipas som diamanter eller såhär: Skildringar av verklighet kan bli fiktion som överträffar det den skildrar. Därför, nästan som en tillflykt en tidig september när mild vind sveper genom mina dagar, trollbinds jag i ljuset av poeten Eva-Stina Byggmästars diktsamling från 2019. ”Nattmusik för dagsländor”.

Denna finlandssvenska poet som jag nästan helt villkorslöst kapitulerat inför långt tidigare. Kanske var det med ”Vagga liten vagabond”. Hon förmår höja livsexistensens nivå. Blir en motvikt till all fientlighet som läcker likt klibbig fet olja ur rubriker och Löpsedlar. Gör något med mig genom orden, så att ljuset häver sig in mot hjärtat. Ändå inga lätta saker som avhandlas här. Förälskelse och förlust. Svår förlust, rent av hudlöst lidande. Relaterbart. Men hur hon akrobatiserar i meningsbyggnader och fantastiska bilder, skriver fram ”tranor på farstubron”, eller ”en flygel av glas för stjärnmusik”, målar snösparvar mot vit bakgrund och kommunicerar med andra poeter. 

Poesins eldar brinner kanske mörkare på andra håll, men Byggmästar framkallar små vårkasar i versrader av vad jag tänker mig hoptovade nätter. Det förefaller så enkelt men så klart kräver det. Mod, övning, talang, röst. Samma upprymdhet drabbade mig när jag för en massa år sedan valsade in i en helt annan språkvärld, en annan tidsrymd: med Robert Walser och den tunna boken: Att vi lever i en ond värld. Titeln till trots blev jag väldigt lycklig av att läsa den. Nu kastar jag kring mig titlar utan att ge fler ledtrådar eller argument än mina känsloutvecklingar vid läsandet. Men ett par ledtrådar ska ges:

Eva-Stina Byggmästar är en finlandssvensk mycket prisbelönad poet som är född 1967. Hon debuterade redan som 19-åring och har prisats för sin uppfinningsrikedom med orden och en ”glädjebringande” poesi. 

Robert Walser var en schweizisk författare som beskrivits som en särling. Han levde mellan 1878 och 1965. De texter som gjorde min läsning lycklig är en sammanställning av texter som beskrivs som ”de mer egenartade” i hans produktion. (Symposion).

T K P

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.