Hösten

Hösten, och det är löven, lönnlöven mest och sen är det allt som följer och krusar sig, torra kastanjelöv som rullat ihop sig till brun oigenkännlighet. Björkarnas gulslingor och det syrliga, insjösura tidigt på morgonen, sedan en mättad doft som av lätt bränd lera, en orange ton mot vinden. Flikar av isblå himmel mellan skikt av moln, askgrå, hägergrått, duvgråblå. 

Regnfågeln skriker. Det är spillkråkan som landar resolut mot furans stam och kräver sitt veto. Men idag lurades den. Inget regn, men fukten kvar i det sträva, tjocka septembergräset. Betesdjuren maler långsamt ner sly och små vildäpplen i sina magar. Jag tar bilen, gör ett par ärenden, hämtar hem en del av en konstutställning. 

Stadsparkerna ligger ensligare nu, ingen breder ut filtar, ingen lägger sig direkt på gräset nu, kanske om en vecka eller två, kanske inte alls.  Sjöarna mellan staden ligger öppna som olästa blad, lätt krusade av ovisshet. Kyrkornas skepp andas tungt med sina vitkalkade buksidor. Allt är en ovisshet. Allt är tungt och samtidigt helt viktlöst. 

Jag kör hemåt igen och tänker på dikten, tänker på dikten och hösten och hur höst och dikt väver ihop historien till ett slags glöd och ett slags död.

Allt är i ett och ingenting förlorar eller vinner i kraft, beroende på hur man ser det. Två alpkor gnider mularna mot varandras skinn, jag ser dem i en hastighet av 65 kilometer i timmen, ser hur de mår väl i detta ömsesidiga gnidande. Sen är landskapsbilden en annan och på nästa fält är det andra sorters kor, tunga, klumpiga, framavlade till att bära alltför mycket vikt.

Sedan är det skogen. Skogen och en grönsvärta. Svartgråblå rökighet i molnen ovanför. Eller det som lagt sig emellan. Kanske är det sten bara. Det går i närmare åttio nu. Och dikten slår in i plåten, slår in i bilens nummerskylt och byter plats på siffrorna, bryter in i instrumentpanelen och rör sig in över temperaturmätaren. Det är höstens dikt eller diktens höst och den tar över, blir ett vridmoment och en manöver, bestämmer att jag stannar nästan nu, bestämmer att jag skriver ner. Skriv. Tag och skriv bara.

Efter nerkrafsandet av orden på ett gammalt kvitto. Femtio kilometer i timmen-dikten. Kanske bara trettio. Långsamhetens farlighet. Men det går fort över. Och sen är det bara en sak kvar: Gunnar Ekelöf:

ABSENTIA ANIMI

Om hösten

Om hösten när man tar avsked

Om hösten när alla grindar står öppna

           mot meningslösa hagar

där overkliga svampar ruttnar

och vattenfyllda hjulspår är på väg

till intet, och en snigel är på väg

en trasig fjäril är på väg

till intet, som är en avblommad ros

den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de

                                dumma djävlarna

skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen

och lampan själv som susar tynande

om ljusets intiga hav, tankens polarhav

i långa böljor

tyst frasande skum

av serier dividerade med serier

ur intet genom intet till intet

sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats

(som ljudet av en symaskin)

Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät

och syrsorna filar

            Meningslöst.

Overkligt. Meningslöst.

                                       Om hösten

Det prasslar i min dikt

Ord gör sin tjänst och ligger där

Damm faller över dem, damm eller dagg

tills vinden virvlar upp och lägger ner (dem)

            (och) annorstädes

den som partout skall söka alltings mening har

            för längesedan insett

att meningen med prasslandet är prasslandet

som i sig själv är någonting helt annat än

våta gummistövlar genom löv

tankspridda fotsteg genom parkens matta

av löv, kärvänligt klistrande

vid våta gummistövlar, tankspridda steg

Du irrar dig, förirrar dig

Ha inte så bråttom

Dröj ett tag

Vänta

Om hösten när

Om hösten när alla grindar

då händer det att i den sista sneda strålen

                                efter ett dagsregn

            med långa pauser tvekande

                                som ertappad

en överbliven koltrast sjunger i en trädtopp

för ingenting, för strupens skull. Du ser

hans trädtopp stå mot himlens bleka fond

invid ett ensamt moln. Och molnet simmar

som andra moln men också liksom överblivet, hors saison

och till sitt väsen längesedan annorstädes

och i sig självt (som sången) redan någonting

                                annat än

Evig ro

Meningslöst. Overkligt.

             Meninglöst. Jag

sjunger sitter här

om himlen om ett moln

Jag önskar mig ingenting mer

Jag önskar mig långt långt bort

Jag är långt bort (bland kvällens ekon)

Jag är här

Sats motsats abrasax

Du också jag

O långt långt bort

där simmar i ljusa himlen

över en trädtopp ett moln

i lycklig omedvetenhet!

O djupt ner i mig

där speglas från svarta pärlögats yta

i lycklig halvmedvetenhet

en bild av ett moln!

Det är inte detta som är

Det är någonting annat

Det finns i detta som är

men är inte detta som är

Det är någonting annat

O långt långt bort

i det som är bortom

finns någonting nära!

O djupt nere i mig

i det som är nära

finns någonting bortom

någonting bortomnära

i det som är hitomfjärran

någonting varken eller

i det som är antingen eller:

varken moln eller bild

varken bild eller bild

varken moln eller moln

varken varken eller eller

men någonting annat!

Det enda som finns

är någonting annat!

Det enda som finns

i detta som finns

är någonting annat!

Det enda som finns

i detta som finns

är det som i detta

är någonting annat!

(O själens vaggsång

sången om någonting annat!)

O

non sens

non sentiens non

dissentiens

indesinenter

terque quaterque

pluries

vox

vel abracadabra

Abraxas abrasax

Sats motsats slutsats som bliver sats igen

              Meninglöst

Overkligt. Meninglöst.

Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät

Och syrsorna filar

                                       Om hösten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.