I lunden vid Ottenby har de nu sina brunstperioder vilket gör att de är fullt upptagna med revirmarkeringar och sina brunstgropar i marken. De små flockarna av hindar springer snabbt och ängsligt, likt whippethundar. Det går att komma nära bockarna nu utan att störa dem för mycket. Min första tanke är: hur kan man vilja skjuta ett så vackert djur! Deras läten i skymningen, som kommer fort i skiftet oktober/november, låter kusligt. Som gjort för denna lördag då monster och zombies får extra fritt utlopp i kulturen. Naturen har sällan skrämt mig. Det är tyvärr människor som skrämmer mig mera.
Fiktionen har också skrämt mig och gör ibland alltjämt. De gamla sagorna och dess trollkraft. De grymma sedelärande. De ibland hjärtslitande berättelserna. Jag ville alltid att sagorna skulle få ett hyggligt slut. Ofta fick de ju det, men på vägen dit, i en bra saga, fanns inbyggt komplikationer, sensmoral, situationer att förhålla sig till. Olyckor. Orättvisor. Elakheter. Död. Precis om i verkligheten. Men det finns olika verkligheter.
Utanför, i det milda ljuset, i den tysta agrara verklighet jag just befinner mig i, gick solen ner i ett gult dimskiktat ljus. Gick ner i hav. På en vandring hördes medeltida blås och ljud från Eketorps borg insvept i dimma.
Vita och bruna kor med kalvar rör sig sakta fram och tillbaka framför havslinjen därute i mörkret, i ett upptrampat och skördat majsfält. I fönsterrutan speglas mitt ansikte. Ett ansikte som tidigare vänt sig bort ifrån en annan ruta. En skärm med verklighet avspeglad. Livet som skräck, knarkligor, mord, hat, förföljelse, misär, klasskillnader, diktatur, övergrepp, miljösabotage. Det går inte att titta bort, tittar jag bort finns även där en ruta, en spegling, en skärm. En kamera, en satellit.
I det svartvita finns gråskalorna. Uppträder ljuset ibland som en belönande överraskning: Att titta upp mot ett takfönster på morgonen i samma ögonblick som en flock måsar hastar över morgonhimlen, snett belysta av den uppgående solen. Rus! Andlig rymd, glädjens skönhet som intar sinnena. Livet, när en annan människa ler. När du inte ser bort, när någon annan ser dig och du ser. Allt är spelplats för allt som är mänskligt och omänskligt. Hur vill vi vara, hur vill vi klä oss?
William Blake:
Cruelty has a Human Heart
And Jealousy a Human Face
Terror the Human Form Divine
And Secrecy, the Human Dress
The Human Dress, is forged Iron
The Human Form, a fiery Forge.
The Human Face, a Furnace seal’d
The Human Heart, its hungry Gorge.
Efter den dikten, som är svår att förneka, måste det till en motvikt. Jag väljer Stig Dagermans ofta citerade rader:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Jag vet inte om stjärnorna ler, men jag vet att det känns bra i själen och hjärtat att försöka vara en hygglig människa. Vad betyder det, vad kan det innebära? Vill hjärtat gå längre än komfortzonen? Tänker sådana tankar idag. Hur går gränserna mellan vilja, våga, inte våga, inte vilja, hänga på eller koppla från?
Halloween. Jag har inget emot skräck. Läser dock sällan böcker i den genren. Och jag avskyr att vara rädd i verkligheten. Mörkret kommer. Kryper in under huden. Det finns en skräck som tilltar. Den är som ett tilltagande bakgrundsbrus i det vackra lanskapet. Ett reportage igen, idag i en dagstidning. Om en rysk nyhetstidning. Ett nobelpris utdelat i ett slags motståndshandling? Se!
Se hur många hotade, dödade journalister, poeter, författare. Se, vad riktiga hot kommer därute i mörkret? Ulvar i fårakläder? Fascister och nazister i slips och välkammat hår. Lögnernas estetik? Bakåtkammat, slickat? Grova kängor eller Armani? Foppatofflor och Ullaredsjeans?”
”The human dress is forged Iron”.
Men inte bara smidd i järn. Också i välvilja. I kväll har många buskul och ger sig hän, ikväll och i morgon och dagen därpå finns hjärtan som är vidöppna av ljus och kraft och mod, och vi kan liera oss. Stödja där det finns hjärtan. Äkta vara. Vi kan välja. Visst kan vi?
Bus eller godis?
Jag vill avsluta detta inlägg med en gammal saga. Den är faktiskt riktigt god.
Gå in på www.litteraturbanken. Gå till rubriken: dramawebben i vänsterkanten och sök på Den lilla gumman och skogen.
Trevlig helg!
T K P
Ja. en allt igenom hygglig människa. Som skriver målande och drömskt.
Tack för orden Ulla och den fina innebörden.