Vind, höst, insekter…

Det är bara ett par tre veckor sedan ett bi landade i daggsalvians höga blomstänglar hemma i trädgården. Den tålde frostnatten, dess mörklila färg har varit ett blickfång utanför fönstret under hela sensommaren och fram tills nu. Jag tittade en extra gång. Det var verkligen ett bi. Under sommaren har jag knappt sett några, däremot jättemycket humlor. När linden blommade var det konsert från tidig morgon till skymning. 

Det här året har jag medverkat i en speciell och ack så viktig konstnärlig ljudinstallation. Jag är en av många röster i ljudkonstnären Jan Carleklevs iscensatta rekviem, en dödsmässa: Insektskören. Här kan du läsa mer om den:

http://osterangenskonsthall.se/innan-tystnaden-jan-carleklev/

Här kan du läsa mer om Jans arbeten:

https://carleklev.se

Mina känslor var dubbla när jag gick in i hans studio på Italienska Palatset i Växjö. På väggen hade han en projektorduk med en extrem förstoring av en insekt; i ögonblicket vet jag inte vilken insekt. Kanske visste han det inte själv just då. Det var mest för att få ”feeling”. Jag gav mina ljud, mina ”läten” till kören. Fick höra det efteråt, och fick vid ett senare tillfälle höra mässan färdigmixad. Det var skakande. Det var bitvis vackert, men framför allt skar insikten igenom ljudkonstverket: så skulle det kunna låta. Så låter det, i den här visionen, kompositionen och idén, javisst. Men själva tanken om de små bevingades rop, deras sista klagan, deras vrede? Dödskamp, förtvivlade rop om hjälp, för tanken vidare. Ord som massutdöende och förintelse ger förstås associationer. 

Människan är kanske den mest farliga ”invasiva” arten?  Människan är människans varg, så hörde jag detta uttryck redan som barn och visste inte varifrån det stammade, men förstod intuitivt betydelsen. Det lär härstamma från Plautus, en romersk dramatiker. Uttrycket har levt vidare. Allt är som en kedja av historia och minnen, språk och betydelser: allt går att bryta upp, rycka loss från sitt sammanhang, men svårt att hela allt det som fört oss så långt bort från ett balanserat ekosystem att vi till sist blir de framtidens ruiner som ingen vill eller kan vallfärda till. 

Bin, blommor träd, insekter, fåglar, en kedja av liv som bär upp liv.

Med insektskören och Jan Carleklevs verk kom återigen mörkret som en vägg mot mig när jag slöt ögonen och lyssnade. 

Det som sedan skall bli tystnad.

I en vind som skoningslöst driver genom landskapen denna dag, som får vinterpälsen i boskapen att resa sig mothårs och löven att virvla som hade de liv, ett andra liv nu, av gult, orange, rött, som fastslitna ur en målarpalett, förflyttas små hår, löv, landar på annan plats och blir slutligen till mull.    

Jag vill skrika själv i vinden: Blås på! Vråla! 

Eller med poeten Kjell Espmarks tankekedja: 

”Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.

Den är full av spår som väntar på steg,

banor för tankar som inte har tänkts.

Himlen hamras ju ännu ut.

Och historien, lärde jag mig, är en kedja

där vi väntas foga länk till länk.”

Ett utdrag ur Kjell Espmarks dikt Kedjan.

Ingenting är färdigt. Ännu kan det fogas länk till länk.

Och olika slags rop. Skrik. Olika slags tystnader. 

Väntan. Olika slags oro. Utbrott. Protester.

Och orkar en läsare några ord till så följer en krönika här som jag skrev för ett antal år sedan, publicerad för tidningen Smålandsposten. Om de små. Om bina. Och om de gifter människan oupphörligt uppfinner i ”kampen mot naturen”:

För flera år sedan besökte jag en biodlare i Skåne för att göra ett reportage om bin och varför de är så viktiga. Jag fick lära mig mycket om binas livsvillkor: om bikupornas skötsel, om vikten av temperatur och biotoper. Om själva processen med framställning av honung. Det här var i rapsfältens blomningstider, det var en kall vår, precis som nu, och bina var lite slöa och ovilliga på att ge sig ut och börja pollinera. 

Anledningen till reportaget var oron för bidöden. Larmrapporterna hade kommit från Kina. Nu handlade frågan om användningen av gifter (pesticider) inom jordbruket.

Den biodlare som jag intervjuade var ganska säker på sin sak: ämnet neo-nikotionider, var boven, binas nervsystem påverkades och gjorde att deras orienteringsförmåga slogs ut. Deras förmåga att föröka sig tog skada. Så minns jag biodlarens oro. Själv märker jag av allt mindre surr i luften och på marken.

Pesticider har använts under lång tid för att uppnå ekonomiskt bra skördar. För att ta död på mögel, svampar och insekter som kan förstöra grödor. Men forskning har visat att dessa gifter (på marknaden finns kanske 120 sorter) är farliga, inte bara för bina, vars pollineringsfunktioner gör att vi får mat på bordet, utan även farliga för människor som får i sig rester av gifterna: ökad risk för cancer, Parkinsons sjukdom, hormonrubbning och reproduktionsstörningar. 

Gifterna används på vindruvor och många viner innehåller substanser som kan ge hälsoproblem. Användningen av dessa ämnen har nyligen debatteras i EU-parlamentet. Den 27 april i år förbjöds tre av de skadligaste bekämpningsmedlen inom EU. Däribland neo-nikotionider. Detta kan öppna för att pollinatörer som fjärilar, humlor bin, kan göra sitt ”arbete” igen. Men farhågorna för att det kan komma andra, värre gifter på marknaden, oroar många. Andra insektsmedel kan komma i stället. Frågan står öppen: vill vi som konsumenter ha ett annat odlingssystem så bör man stödja det ekologiska sättet att odla. Utan gifter. En del säger att det inte går. Att det blir för dyrt, att det är en utopi. I Tyskland, där uppemot 75 % av alla insekter tagit stryk av bekämpningsmedel, finns en stark medvetenhet om våra bevingade värdefulla medlevare. 

Kanske är det med det industriella jordbruket och djurhållningen som med marknadskapitalismen. Det går till en viss gräns, sedan kollapsar det. Jag tänker, det val vi har är att försöka välja det som skadar jorden, insekterna, ekologin och därmed oss själva minst. Pengar går inte att äta, i slutändan. Har vi ingen mat, om jordarna helt utarmas, då hjälper det inte. Nu gäller det mer än någonsin att få till et seriöst miljöarbete i stället för att gynna marknadskrafternas lobbyister Fler bikupor och fler omsorgsfulla odlingsmetoder kan hjälpa upp situationen. Och konsumentmakten är stor om den används. 

TINA K PERSSON

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.