En varm poesifestival på Balkan. Utanför Phristina. Jag blev inbjuden som enda svensk. Det var som i en saga lite grand. Fick stå på samma scen som Beatpoeten Mikael Horovitz, som i sin tur uppträtt med Alen Ginsburg. Jag och Darling åkte på skumpande vägar och bakom mig satt Michael Horovitz och Vanessa Vie – en fantastisk sångerska. Michael berättade för mig om sin uppväxt, om föräldrarnas flykt till Storbritannien, undan nazisterna, hur alla barnen trängdes i en lägenhet, men barndomen var ändå lycklig, så minns jag att han sa. Musiken fanns där hela tiden. Han var i en syskonskara av 10 barn! Han sjöng en visa för mig, en gammal judisk vaggvisa tror jag att det var, och jag sjöng en för honom. Det var ett litet magsikt ögonblick där i bilen, i mörkret. Sen att se denne legend stå på scenen, han var gammal, javisst, men glöden fanns. Och Vanessa sjöng så jäkla fint. Jag fick ett plektrum av henne med en utomjording på. Michael Horovitz och jag bytte böcker! Vi käkade middag ihop och jag har aldrig, aldrig någonsin sett någon bena ur sin fisk och äta nästan rubbet så noggrant, så utstuderat omsorgsfullt. Maten, maten var så god och inte behövde jag betala en sikini för någonting. En skådespelare läste i en översättning till albanska en sida ur min debutdiktsamling. Jag läste sen på engelska några dikter, översättare Ullmar Qvick från Norrköping var så behjälplig i allt detta.

Detta minne kommer för mig sent på kvällen den 27 februari 2022 när Putin sedan tre dagar invaderat och startat ett nytt krig i Ukraina. I kväll på tv: ungdomar som tlllverkar egna molotovcoctails på en gata i Kiev. Flyktingströmmarna. Ett vansinneskrig. Är inte alla krig egentligen vansinniga? Ett gravt sjukdomssymptom, en röta och dessutom 

Ikväll på tv: en repriserad intervju med den sydafrikanske biskopen som fick Nobels fredspris, Desmond Tutu. Bara att höra hans skratt. Ett skratt som jag skulle vilja ha inspelat för att få höra som en medicin, morgon, middag, kväll. Han talade om Sanningskommissionen. Han var en medlare, han var biskop, anti-apartheid, han var en förespråkare av icke-våld. Jag skulle vilja sprida hans skratt över hela världen.

Skratt som motstånd och healing. Mitt i all bedrövelsen.

Minnet från Kosovo. Ett Balkan med stora sår efter kriget där. 2008 var jag i Phristina genom ett konstnärligt utbytesprojekt. Mannen som såg till att det blev av var en känd konstnär i sitt land, han kom till Sverige som flykting. På grund av ett krig. Vi såg spår av kriget, men de största spåren och såren finns i människorna. Långt efteråt. I många generationer. Samtidigt, när ett land drabbas av bomber, när blod väter marken, när allt som lever och finns på det området förintas eller skadas svårt – kommer inte också själva marken minnas? 

Precis som miljontals andra människor i detta nu protesterar jag mot kriget. Begråter det, blir vanmäktigt arg och ledsen. För allt i dess väg innebär förstörelse. Död. Lidanden. Misstro. Krig kostar enorma summor pengar, utöver spillda, oersättliga liv. Upprustning. Som nu sker, sker på bekostnad av det som jorden behöver. Återhämtning. Läkning.

Mikael Horovitz föräldrar tvingades fly undan nazisterna och Hitlertyskland. Min vän konstnären tvingades fly sitt land, förföljd för sin trostillhörighet. ( Sällan har jag träffat någon med så många roliga historier, närheten till skratt. Trots all bedrövelsen.)

Jag har träffat många fler människor i mitt liv som tvingats fly sina hem, sina länder. Från Chile, Argentina, Uruguay, Bolivia. Från Balkan. Från Iran, från Irak. Snart är fler människor på flykt än bofasta. Det är nästan aldrig någon som har bett om krigen, konflikterna, korruptionen, lögnerna. Ändå. 

Någon eller några startar krigen. Soldatpojkarna åker iväg. Är allt en repetition från helvetet? Eller går det någonsin att bryta mönstret? 
Det är för stora frågor för Lampan spinner ljus. Men i empati och solidaritet för de människor, djur, träd, blommor, insekter, luft, mark, vatten som nu hotas, som skälver, darrar, bygger upp motstånd eller lägger sig i skydd, i mån något sådant finns, avslutar jag mitt inlägg med ett försiktigt hopp, en bön om stopp.

Och ja, jag kunde också ta till okvädingsord. Men jag väljer hellre bönen. Väljer hellre en sång om fred. Ett skratt som Desmond Tutu gav till världen. 

Och två dikter ur min samling Album för förlorade bilder, 2012.

Plats utan land utan namn  (en dikt om det forna Jugoslavien)

Det hade blivit ett X-land

Men landet ligger där det har legat de senaste tusentals åren.

Snabbt tar marken hand om blodet medan ben tar längre tid,

Så lång tid att någon kan gräva i jorden och finna blandningen

Av ben med hundratals år emellan. Vi for genom landet

medan det ännu fans, och när vi nu färdas genom det igen

ligger det likväl där det alltid har funnits. 

Gick till trädet som valde mig

Det var ett ledset träd

Den dagen var jag lätt, glad

Jag hörde trädet tala in i mig

Det var en tung historia jag tog,

förde med mig, spred med orden

Men bilderna som trädet hade uttalat

lämpade sig bäst för sång

T K P