Det är den tiden på året. Vårdagjämning. I en tid som inte liknar någon av den tidigare tiden om våren. Inte i min levnad. 

I skuggan av vetskapen om briserande bomber i ett krig inte så långt bort härifrån, vill jag hedra vårens läten, tranors rop, minnen av tidigare vårar och känslan av att varje dag är som en framräckt hand att ta emot. Varje skymnings egenart som färgar sinnena. Solnedgångarna över sjön. Skogsranden som en modern ljudbild i ett digitalt redigeringsprogram: Som skogsrandens silhuettbild speglad i vattnet, så ser det ut när vi pratar. Tekniskt.

Skogen är tyst, vattnet blankt, så blankt att speglingarna av stenarna i vattenytan gör stenarna helt tyngdlösa, svävande. Som främmande objekt. 

Två tranor flyger plötsligt över vattnet, dess rop krusar tystnaden.

Jag minns ett möte med poeten Nina Södergren. Inte bara ett. Det blev många. Med henne och hennes dotter, konstnären Maria Södergren. Poesi och bild möttes i en stor känsla och kärlek för det bevingade och jordens och Ölandsalvarets blomning. 

I samlingen Högt ärade trana har Maria målat omslaget, en annan Ölandspoet, Lennart Sjögren skrivit förordet. Det är en vacker bok. Fylld av läten på sidorna, för fåglarnas språk ropar ofta i Ninas dikter. Själv var hon färgsprakande som en art från något exotiskt land. Eller djungel. Hon älskade turkos. Hon uttalade ordet med o, inte som de flesta av oss: ”turkås”. Nina pratade ibland om författare hon mött och kände. Konstnärer, levnadskonstnärer. Hon var själv en. Hennes entusiasm smittade. Hennes sätt att läsa sin poesi. I en tredelad serie av korta dikter skrev hon att:

Livet drar bort som tranan mellan molnen.

Försvinner in i intet med ett rop.

I dikten Högt ärade trana står poeten ”i en svallvåg av vingbrus”.

Ibland saknar jag Nina. Hennes röst, hennes sätt att höja ögonbrynen och fästa de livfulla, skarpseende mycket ljusblå ögonen i mina och säga Ja, O ja! ! Med betoning på o:et. Som bara hon kunde säga det. Jag önskar att jag kunde greppa livet som hon gjorde. Se det positiva, högakta det och ära det. Jag gör det, men det är som om tyngdlagen håller mig mera fast i sitt grepp. 

Hur det än är med detta så minns jag Nina Södergren som en själ som redan hade utväxten av vingar. För att jag tror hon ville bli trana. Till sist.

– – – – – – – – – – – – – – –

Ett annat kvinnligt möte som gjorde intryck på mig och som ännu gör det är mötet med Kasplina Berggren. En kvinna som ibland skriver poesi och även gör det genom skulptur. Genom tankar och reflektioner. Som dragit på sig sina kängor och gett sig iväg ensam till vildmarken, till fjället, när tröttheten, eller längtan till att landa i sig själv för att nå balans krävt det av henne. 

Kasplina, som jag mötte första gången när hon föreläste om livsformler och livsformer. En person som nyfiket rör sig i gränslanden mellan naturvetenskap och metafysik. Som skulpterar i trä, brukar sina händer för att ge uttryck för något djupare. Som med den tranlika figuren på bilden, hennes visitkort. 

När jag öppnade visitkortet kunde jag läsa bland annat följande:

”Melodin |som| vilar ut i landskapet likt en morgondimma. En musik. En form. En daggdroppes mottagande av musik. Jag tar emot mitt väsen först när jag har kapitulerat och accepterat att låta naturen inta mig, accepterat att mitt väsen är en del därav utan egentlig möjlighet till avgränsning.”

Sådana visitkort är som små pärlor. 

När jag då och då möter henne byter vi lite ord och mening och på något sätt är det som om vi är del av varandras vandringar, fast högst sporadiskt. 

Med Nina Södergren var det annorlunda. Det fanns ett sammanhang, det hette hundarna. Men först kom poesin. Vi möttes på Nässjö Poesifestival 2008. Jag glömmer aldrig hennes replik: 

– Jag följer visst efter dig som en präglad andunge.  

Vi var kanske båda andungar i en kontext av världsvana Stockholmsfåglar. Fast ändå inte. Nina Södergren var varken andunge eller duvunge. Hon var en resenär, hon var en fågel med rik dräkt och spännande levnadsöde. Själv tänker jag ofta på henne som en trana. Exotisk, långbent, mytisk, samtidigt alldeles jordnära när så behövdes. 

Vi hann upprätta ett hemligt förbund innan hon flög sin kos. Det var ett färgskimrande förbund. Ibland när jag ser en särskild fågel tänker jag på det. 

T K P