Lampan spinner ljus har legat i ide en längre tid och gör tvärtemot vad björnarna gör inför vintern. Den väcks till liv och sticker ut från grytet. Nu får det bli lite tillbakablickar och återvunnen text – Återpubliceringar av en del av mina recensioner som jag skrev för tidningen Smålandsposten under sammanlagt 16 år. Lampans syfte från början var egentligen att plocka valda godbitar från bokhyllan. Sådant som vore synd att glömma bort i den ständiga floden av utgivningar. Undertecknad skrev under väldigt många år recensioner, kritik, anmälningar, reportage, betraktelser, mot slutet även essäer. 

Kanske var det nödvändigt att denna litterära gärning äntligen fick bytas mot det egna skapandet, att hoppa ut i osäkerheten men det som innerst inne varit den starkaste lågan som brunnit inuti. Först ska en göra sitt värv. Det har jag försökt och det var en bildande, viktig, ansvarsfull, rolig, ibland jobbig gärning. Inte överdrivet välbetalt, men faktiskt helt skäligt, till skillnad från den sorgliga utveckling för de flesta dagstidningar som sedan kom att innebära sämre arvodering, sampubliceringar i tidningskoncerner och få recensioner. Kritik som försvann. 

Jag skrev aldrig för att smickra någon, aldrig för att imponera på något kollegialt sätt. Jag skrev uteslutande för att utmana mig själv, för nyfikenhet och för att jag ville skriva så relevant jag kunde, i det att jag skulle ingå i ett slags bildningstänkande. Hur, var, varför, ungefär. Jag brottades med rätt många texter. En av de bästa romanerna som jag läst är kanske fortfarande Marguerite Duras roman En fördämning mot stilla havet. Den gavs ut igen på Modernista förlag med ett förord av Hanna Nordenhök, översättning Marianne Lindström. Jag skrev om den. Jag skrev om återutgivningar av olika manifest. Skrev om olika biografier, ibland deckare, men oftare poesi och romaner. Jag lyfte mig i håret ibland. Låtsades inte om svårighetsgraderna. Jag fick mycket. Gav och tog in. Självklart byggdes mitt bibliotek upp under tiden. Idag har jag sorterat ut en del. 

Varför då lägga ut gamla texter? 

Tja, kanske för att bevisa om inte annat för mig själv att jag hade ett givet sammanhang. Nu har jag ett annat. Osäkert sådant. Men ändå rätt. Att lägga ut sådant som skrivits kan vara bra om inte annat för att påminnas. Just det! Den romanen. Just det! Den diktsamlingen, den hade jag glömt… eller, den boken läste jag ju aldrig.  

Vad gör tiden med texterna, med oss? Vad gör en omläsning? Lampan får spinna sitt ljus en tid över litteratur i retur. Det är ju också så att våra bibliotek har en hård utgallringspolicy idag. Rätt som det är slinker det ut böcker som kanske borde funnits kvar. Rätt som det är finns de inte alls. Utom i arkiven på Kungliga Biblioteket. KB. Läsupplevelserna däremot. Dem delar vi.

 I en tid av tal om vandel och där makten helt fräckt gör ingrepp på kulturens hittills ganska fredade zoner minns jag Fahrenheit 451. En oförglömlig bok av Ray Bradbury om ett då framtida amerikanskt samhälle där inga böcker får förvaras eller innehas. Brandmän startar bränder, bränner böcker. Människor i samhället har börjat känna sig kränkta, sårade av vad författare skriver. Enorma tv-skärmar för lättare underhållning har ersatts av djupare kunskap. 

Den skrevs 1953. Vi vet vad som hände utanför Humboldtuniversitetet i Berlin 1933…

I en tid av extrem lättkränkthet, hatstormar på nätet och smutskastning av medier, seriösa journalister ”som ljuger” får jag en läskig känsla i magen. Jag har ännu en bild i mitt huvud av hur en grupp bokläsande människor i Ray Bradburys bok har memorerat innehållet i böcker som inte får finnas, för att undgå ett totalt civilisatoriskt haveri. Men nu var det inte detta jag hade tänkt skriva. Jag tänkte i stället återpublicera en kort recension av en helt annan karaktär av bok. Och en författare som fått mig att skratta. Jag upptäckte Fredrik Sjöberg i och med romanen Flugfällan, 2004. Det är inte så många författare som fått mig att skratta högt. Flugfällan recenserade jag inte, däremot: Den utbrände kronofogden som fann lyckan, 2008. Jag fortsatte läsa om Russinkungen, 2009, läste med stor behållning Varför håller man på? Och andra essäer, 2012. Kanske bidrar titlarna till en viss förtjusning. Som med: Ge upp idag, i morgon kan det vara för sent, 2014. I den berättar Sjöberg bland annat om konstnären och Lotte Laserstein som p g a sitt judiska påbrå fick det allt svårare att verka i Tyskland efter nazisternas maktövertagande. Hon flydde till Sverige där hon fortsatte måla, hon bodde i Kalmar och hon ligger begraven på Räpplinge kyrkogård, Öland.  Hennes konst återupptäcktes så småningom både i Tyskland, London och i Sverige. 

Om Essän som litterär form skulle ha sin motsvarighet i motionsform vill jag likna den vid ett strövande. Inte det planlösa strövandet utan syfte och mål, utan den medvetna varianten som tillåter avvikelser och utfärder i tid och rum.  

Poeten  Aase Berg lär ha sagt om essäkonsten att den går ut på att ”slappna av på gränsen till det retarderade och på så vis hamna i det oväntade”. Det kan stämma in bra på både motionsströvandet som liknelse, och som liknelse för en av den samtida, svenska essäkonstens hantverkare:

Fredrik Sjöberg. Har man inte redan lärt känna honom genom genombrottsboken Flugfällan, som starkt rekommenderas, så finns han tillgänglig i essäform sedan tidigare med till exempel den inbjudande titeln Den utbrände Kronofogden som fann lyckan. Senaste samlingen essäer Varför håller man på? har definitivt hans litterära och ämnesomspännande bomärken: Från det allmänt kända till det förbisedda och okända, vare sig det gäller ordens betydelser och ursprung, eller insekternas,  en udda konstsamlare, eller en udda konstnär vid namn Lars Jonsson vars fågelmåleri uppmärksammas i essän Angående skönheten. Vare sig Sjöberg skriver om Ekelöf i sommarnatten och hans uttolkning av den svenska sommarnattens  magiska orchidé  nattviolen,  eller om samlandets konst och oförklarligheter så leds jag i min läsning av känslan av en trygg om än oförutsägbar hand, och även om författarhanden visserligen då och då släpper taget och ger sig ut i något perifert dike, dit jag inte har lust att haka på, så är han tillbaka  i nästa essä och jag följer lydigt med honom, finner mig i att han plötsligt låter snusförnuftig medelklass-svensson à la Berglins, för att i nästa läsäventyr bli berörd av hur allvarligt och livsavgörande det kan te sig att komma över ett självporträtt av August Strindberg, fast att det kanske egentligen mera handlar om ett outsinligt intresse för mindre upphaussade män och företeelser, som liksom tog vägen förbi storheterna och försvann i arkiven eller i något alplandskap, för att långt senare hinnas upp av Fredrik Sjöberg. 

De 14 essäerna har nästan samtliga publicerats  i andra sammanhang, som till exempel Bäverland, i  SVD. 

Den skiljer sig från de andra, så till vida att endast plågsamma munsår kunde ha hindrat fnisset att övergå i skratt och mina magmuskler att få jobba. 

Jag tror FredriK Sjöberg är unik i det avseendet att kunna få läsaren i skrattets högform för att i nästa stund fångas in i nörderiets lätt plågsamma

omständigheter.  

TINA PERSSON

Fredrik Sjöberg

Varför håller man på?

Och andra essäer

Albert Bonniers Förlag

Publicerad i Smp 2014.