Någonting rör sig i ögonvrån, jag tittar ut genom fönstret och ser en rödhake göra några skutt i gräset innan den flyger upp och sätter sig på den ena träskalmen till skottkärran. Varje gång jag ser rödhaken –för jag tror att det är samma som var här i våras – så är det som om dess uppenbarelse kommunicerar direkt med mitt hjärta. Det känns omedelbart ljust i bröstet, runt hjärtat. Denna sommar har präglats av mycket torka. Inte så mycket glädje, eller ingen alls, när det gäller bristen på insekter. Bin, flugor, nattflyn, dagfjärilar. Humlor däremot har vi haft i massor, och ett par spännande arter av blomflugor, ganska mycket blomflugor just. Men bristen på insekter har gjort mig orolig för fåglarnas skull.
En kvinnlig konstnär och poet som var en stor miljöaktivist på sin tid var Ann Margret Dahlquist- Ljungberg. Hädanefter förkortar jag med AMDL. Hennes make var mycket känd i de trakter jag bor i, men även utanför. Det enda gemensamma för min del är orten Ljungby, där jag är född. Konstnären Sven Ljungberg verkade och levde i sitt vackra hus och förflyttade sig med sin målarvagn. Han var mycket i Italien om somrarna, och målade. Idag driver sonen Pontus Ljungberg det fina Ljungbergmuseet i Ljungby.
Men nu var det AMDL jag tänkte på. För hennes engagemang i miljön, mot krigen, atomvapnen, kärnkraften, oljeskadade fåglar. (Döden i oljan) Hennes bildvärld, hennes tuschteckningar var ofta formidabelt tydliga. Visade på krigsherrarnas cynism. Visade på det sköra i livet, människan i storpolitikens garn, eller för all del i kapitalets och upprustningarnas fälla och den där med motbjudande ignorans som följer – våra livsvillkor får oerhörda konsekvenser. Hon tecknade grotesker, hon tecknade förfärliga scener. Inte minst atombombernas förödelser. Hon ville visa, förhindra, förändra.
När det händer en kärnkraftsolycka. För det är inte OM. Eller när de stora oljefartygen släppt ut sin olja i havet. Eller när girigheten gör framtiden omöjlig för barnen, fåglarna, alla djur som lever i den kedja som kallas näringskedjan. Den som redan är så sargad. Och hur det slits loss hela stycken av denna kedja
AMDL hade nog kommit väl överens med Greta Thunberg. AMDL: s språk och teckningar var inte pastelliga. Här fanns inget förskonande eller förskönande. Men hon kunde göra mycket sköna bilder också. Jag skänker henne en tanke nu, en varm och samtidig ledsen tanke. Nu går allt åt fel håll. Kan det kännas som. Nu överröstar man varandra inför valet att se till att ordet kärnkraft förekommer så ofta att ingen kan missa det. Eller ordet hårdare tag. Ett parti, minst, går längre än alla. Försöker trolla bort de enorma miljöproblem som vi sitter fast i. Ingen hoppfull ton knappt någonstans. Nej, vi tycks sjunka, fastklibbade i olja, vingslagna, kippande, dödsmärkta som AMDL:s serie av oljeskadade fåglar från Öland. 1960-tal. Hon var rasande. Förtvivlad. Med all rätt. Hon förmådde tygla ner raseriet i ord och bilder.
För ett antal år sedan fick jag det hedrande uppdraget att skriva om henne inför utställningen med hennes döda fåglar på Vandalorum i Värnamo. Det blev en några sidor lång bearbetning i den broschyr som följde till utställningen. Som research hade jag bland annat den magnifika boken om henne av Thomas Willroth, utgiven av Almlöfs förlag. Jag citerar ur boken:
” Hon hade ungefär samtidigt som Rachel Carson förstått innebörden av miljöförstörelsen och skrev larmartiklar i pressen, bland annat i Stockholms Tidningen första delen av 1960-talet, men hon avvisades, blev till och med förlöjligad.”
Hon skrev redan då: Ett dött hav är en död planet.
När gasen nu stryps genom Putins fantastiska försorg, påminns vi alla om det som vi inte vill. Samtidigt som det blir ett slags träning inför det vi vet. Vi sitter ihop. Vi sitter fast. Vi blir prövade. I det läget hade jag önskat att vi haft en indianhövding i regeringen. Att politikerna hade fått sitta i en ring och skicka talking-stick mellan sig. Gråta ut, be om förlåtelse, be oss om förlåtelse, be oss att be om förlåtelse, och framför allt be jorden om förlåtelse och vilja göra henne gott.
Rödhaken nyss blev en vacker påminnelse om den mångfald och skönhet som finns. Samtidigt som en tredjedel av landet Pakistan ligger under vatten. Samtidigt som i somras både Indien och Pakistan nådde värmetemperaturer på uppemot 50 grader. Spanien, Portugal inte långt efter. Bränderna på det. Här i mitt närområde sjunker vattnet alltmer och blottar de steniga stränderna.
AMDL Du skulle ha rasat över hur det är ställt med Östersjön. Över att Sverige INTE har skrivit på FN-s konvention om förbud mot kärnvapen. Att Putin i detta världsläge startade ett krig – en invasion. Att all rök och olja och förstörelse drabbar naturen liksom människorna och djuren. Att svälten pågår i världen och det hade inte behövt se ut så. Men det gör det, AMDL.