Jag är absolut ingen Greklandkännare. Men jag känner mycket när jag är i Grekland. Min fantasi beblandar sig lätt med vingslag från historien, böcker jag läst, dramatik jag läst och Amfiteatrar jag beskådat eller stått på med egna fötter. Grekland är Grekland, med sina andelar smuts och nedskräpning, drivor av plast och petflaskor i branter längs vägarna. Biltrafiken, hundarna, starka dofter från parfymer och rakvatten, kryddor, inte lika trevliga dofter från sopkärlen, men ljuvliga dofter från blomstånden, timjansdofterna, allt som blandar sig.  ”moderniteten” ovanför lager av lager utgrävningar. Grekland är på något sätt hisnande även om jag inte råkar stå på Olymposberget, eller uppe på den mer lätt tillgängliga Akropolisklippan. Det gamla bryts hela tiden mot det nya. Antikens närvaro, människans. I min bokhylla finns en del av det grekiska, fast på svenska. I litteraturhistorien finns Grekland och kommer aldrig att dö, inte heller i musiken. Grekland lever på något sätt i oss alla, inte minst därför att så många ord som vi använder har sin rot i grekiskan. Som sagt, jag är en kännare, men inte på det sätt som ordet vanligen används. I min ännu opublicerade roman står min huvudperson och lutar sig ut, högt över staden en tidig morgon: 

”Ur ett fågelperspektiv hade staden Aten ett vitrosa skimmer över sig. Här fanns små oaser av pinjeskog, cypresser stack upp likt blågröna lansar, vaktande invid färglösa ortodoxa kyrkkupoler som rundade av de vita fyrkantigheterna; statsrummet som växte ut under henne i ett labyrintiskt lådsystem. Hon visste hur en morgon därnere i labyrinten tedde sig.   

       Hundarna liksom människorna påbörjade sina morgonrutter. Sopkärlen dignade, katterna rann iväg likt smala streck, hukade under parkerade bilar. Trafiken ryckte iväg och stockade ihop sig, frestande dofter fälldes ut från kaffemaskinerna, ångor steg från bageriernas bröd och filodegar; honungsdrypande små delikatesser, glänsande och feta bakom glasdiskarna. Någonstans satte sig en tiggare på en bit kartong och vädjade till de skyndsamt förbipasserande. Rösternas mångfald, skriken och ropen, lotteriförsäljarnas hesa stämmor, taxibilarna, motorcyklarnas acceleration, kvinnoklackarna mot asfalten, hundbajset kontra parfymerna, grönsaksståndens pyramider av färgkavalkader och likt en evig symbol för en bortglömd storhet: Akropolisklippan med sitt tempelmonument vars restaureringsarbete tycktes rymma ett evighetsperspektiv. ”

Sture Linnér var en riktig kännare. Till exempel. Hans bok Mulåsnan på Akropolis står i en av mina hyllor och jag minns den med så stor värme. Så mycket kärlek och kunskap. Jag har en liten samling Grekland med noveller, dikter, samtida prosaister, grekisk mytologi, samtida poeter i urval och äldre poeter som inspirerats av sina resor, fördjupat sig. Ibland dyker jag in bland mina tyvärr ganska osorterade böcker och blir glad som en lärka i skyn: där är ju DEN! Med de fina illustrationerna: Ancient Greece, Utopia and Reality. Och där: Handens blick, med så sköna små konstverk av Lo Snöfall och korta förtätade texter av Vasilis Papageorgiou. Och där, mitt alltid lika dåliga samvete: läroboken i grekiska. Ha! Vilken latmask jag är. Oförbätterlig. Skamset skjuter jag tillbaka den.

Men jag känner. Mitt förhållande till Grekland är som sagt av ett annat sort än expertens. Djupt intuitivt, blandat med lite kännedom. Jag längtar ofta till Grekland. Nu var det flera år sedan sist. 

Men dagen före Nyårsafton 2022, under en hundpromenad med hundarna och maken, djupt inne i en mättad grön och fuktig skog överfölls jag plötsligt. Inne i mitt huvud började det surra. På engelska dessutom. Jag gick mer och mer in i mig själv och de där raderna. Det började bli en ganska jobbig terräng, kan jag säga!

Varför engelska? Don´t ask me. Det var sannolikt någon slumrande spirit som fick lust att använda mig som språkrör. Du får problem, försökte jag säga, men orden och meningarna fortsatte bara. Okey, skyll dig själv. Väl hemma satte jag mig och sedan var det ganska kört. Nu ville jag själv utforska. Jag vände det till att det är bra att öva. Kanske det bästa nyårslöftet  – fast att jag inte ger mig några sådana. Att försöka bli bättre. På i stort sett allt. Städning, engelska, kondition. Se det som en lek. Typ. 

När jag nu satt så där och lekte med ord och prövade för att ta hand om raderna som anföll mig i skogen, surfade jag som vanligt lite grand på nätet och hittade som av en slump en ganska skojig video, fast gräslig inläsningsröst. Lampan spinner ljus vill med detta inlägg önska gott nytt 2023. Precis när jag skrev insåg jag att det var första gången jag skrev dessa nya slutsiffror i vår tid. 2023. Om jag kommer till Grekland i år, eller ej, det vet jag inte. Hur det än blir så finns min stackars längtande dikt i slutet av detta inlägg, efter det franska videoklippet!

I want to go to Greece

With my riddles, with my joy

and with all my grief

There is no other place to go

that can fullfill my wishes for arrivals

In my pockets a golden curriculum

for epiphany:

God´s kisses in my palms

I want to go to Greece immediately

with all my opposits

Zeus once divided men into two…

The old bearded, he failed anyway

I want to be healed and go to Greece

Either the mainland or an island

Either to a wild coast or a climbing

town with small and loud tavernas 

I prefer going together and alone

Perfectly matched, just reaching

and finding your hand

Outstretching myself into a you

Together and alone, I could go

to Greece for no other reason

than being there, smell the layers of

marble, pick up songs from the air

Like a musician catching melodies

Maybe on Hydra, or Crete, or the peninsula of

Peleponnesos, maybe Delfi, once there, in the

navel of the world, the spirit has gone

I still seek for Oracles, Earth´s wisdom

Searching for invisible adventurous

tracks, where  music and poetry

can twine together my splitted halves

Suddenly: Leonard Cohen´s voice

between narrow alleys, stop! Dazzling darkness

white house, blue shutters, cats shadowing away  

Air vibrates in bouganvillean colours

And it all remains

like sand, or a taste of a good wine

A song captured in a broken amplifier

Huge amforas each sides of a doorway

All this that I can´t grip nor understand

The only thing I know for sure:

I want to go to Greece, and I want to let go

Give my burdens and doubts to the sea

Then wait for a realization: 

That the sun, moon, stars shall highlite me  

I shall empty my pockets along the way

And fill myself with wonder

T K P