Det fanns en tid när jag recenserade böcker som det kunde kännas obligatoriskt att nämna bokens omslag. Ge det lite extra plats, i vart fall när ett omslag pockade på, stack ut. Kanske var det ovanligt vackert, gåtfullt, sublimt, skört; kanske bestod det av ett tunt rispapper kring inlagan, varigenom titelbladet skymtade fram. 

Jag vill lägga ut texten lite grand om ytan i det här första inlägget. Omslaget. 

Innehåll kommer jag till i nästa inlägg. Oftast hänger det ihop, innehåll och omslag. På något sätt, fast det händer att det inte alls gör det. Att det luras. Jag vill skriva om några bokomslag till böcker som min hand dragit ut från min egen bokhylla. Och ett par nya, alldeles färska, vars innehåll jag inte läst klart. 

Omslag har verkligen betydelse. Början och slutet. Framsidan och baksidan.

Just nu är det den fysiska boken jag tänker på. Känslan att ta den i mina händer. Stryka med en hand över papperets yta. Kanske känna en relief. Se på titeln, läsa undertiteln. Är författarens namn större än boktiteln? Förekommer det grafiska lekar och finesser? 

Ibland börjar jag med baksidan. Kanske slår jag upp några sidor på måfå. Stänger boken och låter blicken glida över helheten. Kanske klär jag av boken dess skyddande pappersomslag för att nyfiket se hur den tar sig ut inunder. En klarröd färg eller en nattsvart med små bokstäver i guld. En intetsägande men vilsam beige? 

Många böcker har inte pappersomslag utan är tryckta i vad som kallas mjukband. De som har flikar kallas Danskt band. Med händerna och blicken fångar jag in bokens utseende. Den som ska sälja och locka. Finns det färger? Är det harmoni? Disharmoni? Hur känns inlagans papper? Hur är typsnittet, typografin? 

Är omslagets yta slät, ruffig, blank, matt? Silvrig, guldig? Är det kostsamt eller billigt, är omslaget för glassigt? Förmedlar det en realism eller en abstraktion? Är boken medvetet klädd i säck och aska? Anspråkslöst. Är dess ansikte utåt klimatvänligt så att det känns i strukturen?  

Finns det en bakgrundsmålning? Ett fotografi, ett collage, eller en monokrom färg? Om jag har glädjen att beträda en fysisk bokhandel (eller ska jag säga sorgen?) kan jag genast se att väldigt många titlar är vända med omslaget utåt. Se mig! Välj mig! 

Å andra sidan (sorgen) är det väldigt många titlar som aldrig hittar in i den fysiska bokhandeln. Och de fysiska bokhandlarna verkar dö ut. Och finns det en poesihylla så är den oftast någon halvmeter bred och urvalet är knappt. Utdöende?

Allt detta och en massa andra saker kring böcker och kring bokbranschen tänkte jag inte fördjupa mig i. Men jag har noterat ett en viss typ av böcker, som feelgood, verkar ha något slags regelverk vad gäller omslagen: jag ser inte skillnad, de är stöpta i en mall och jag kanske går miste om något bra, men många av dessa omslag tycker jag är helt ointressanta. Som den typ av godis man systematiskt väljer bort ur godispåsen. 

Men tillbaka till de konstnärliga, personligt utarbetade omslagen. Ibland är det en mycket nedtonad utsida som fångar mig, som ett naket, blekt ansikte med allvarliga drag. Ibland är omslaget som ett litet utrop. Som en rund ring, likt en mun formad som ett o. 

Jag tittar på omslaget till poeten Malte Perssons senaste bok: Undergången. 

När jag närgranskar den upptäcker jag att det faktiskt ser ut att stå: noll är lika med noll. Men det är ingen nolla utan ett o. Jag får fantisera. Är o:et tänkt som slutet, det vill säga omega. Fast, nej. Omega är den grekiska bokstaven och detta är ju ett o. Min tanke om A och O förkastar jag därför. Nyckeln kan finnas inuti. I versraderna. Det här är en bildad poet som dessutom skriver fram Undergången på ett klassiskt versmått i strikt mening: Sonettens form och blankversen. Han har lekfullheten med sig. Det ser jag och förstår när jag läser mig in en bit. 

Omslagspapperet är hur som helst mycket smekvänligt och lent. Färgen är mild duvgråblå och författarens namn och titeln är tryckt i en svart, stadigt typsnitt medan själva formeln, o x o = o är vitt. På innerpärmarna råder känslan av Playwood som råkat ut för en brand. Trots titeln lockas jag att läsa och det ska jag göra.

Av de två andra poesi- nykomlingarna till min hylla som jag har glädjen att ha fått i min hand, är det Jonas Ellerströms diktsamling som lockar ögat mest. Färgen. Formatet. Bilden. Förlagets utgåvor är ofta lätta att känna igen. De brukar vara enkel-snygga.

Se där, ett nytt begrepp i brist på bättre!

Den här blå färgen är djup med en nästan oskönjbar liten flammighet och nederst till höger tonar en suggestiv spökbild fram. Den ser ut som en liten arm tillhörande ett barn, med en hand vars fingrar är oavslutade i sin utväxt. Titeln är: Framkallning i dagsljus.

Jag letar mig fram bland dikterna och på sidan 41 kommer en förklaring till omslagsbilden i dikten med namnet CYANOTOPI. En poetisk instruktion. Det blå omslaget är alltså cyanblått. Och själva trycktekniken är gammal, går tillbaka till de allra äldsta fotografiska processerna. Så, då har jag fått lära mig något nytt. Halva diktsamlingen har jag kvar att läsa, medan jag har hela diktsamlingen kvar av den senaste översättningen till svenska av poeten och nobelpristagaren Louise Glück. 

Detta omslag har, precis som de andra böckerna av hennes poesi på svenska, en ”maggördel”. Denna finess har förstås en annan benämning men jag gillar att kalla den pappersdel som omsluter de mjuka, grå pärmarna för gördel. Vecklar jag ut den och avlägsnar den ifrån boken finner jag en vacker målning av okänd konstnär. För mig är det en gammal bild, kanske japansk, och förmodligen skuren i ett annat format än originalet. På målningen ser jag en silhuettbild av två figurer som bär ett slags korg mellan sig längs en havsvik. Tonerna närmar sig sepia och havsgrön. Kanske ska jag få en ledtråd till bilden när jag väl ger mig in mellan pärmarna. 

Så här kan jag hålla på. Men jag ska inte fördjupa mig mer i dessa. Vad jag vill åt är att bokomslag oftast inte alls får den uppmärksamhet de förtjänar. Och många förtjänar verkligen att få det.  

För att nämna några äldre favoriter: Eva-Stina Byggmästars diktbok: Vagga liten vagabond. Kameler i ljusblått och gult mot sandökenfärgad bakgrund, speglade upp och ned, vita fjärilar som dansar och ett par gröna palmer. Blankt, glatt, inbjudande. Faktiskt ganska oemotståndligt. Och jag ska inte säga så mycket mer här, men titeln och innehållet liksom poeten är en favorit. Även andra omslag av poetens böcker.

En tunn liten pocketutgåva av den danska poeten Inger Christensens fina diktbok: Alfabet: Omslaget pryds av en så kallad Ammonit. Fossil av en utdöd bläckfiskart. Här ser den ut att ha pressats in i en kakform. Mycket mysko, mycket vackert och talande.

En diktsamling av Eva Ström: Rött vill till rött. Omslagsbilden en målning av Ola Billgren: Till aftonen III. Det röda så rött, blodrött. Men det finns ett ljus som splittrar. Dikterna kretsande kring en mors död. Bokens baksida helt svart. En logik framträder. Men jag kan inte förklara den. 

När jag nu ändå håller på med poesin plockar jag ut den vackra diktsamlingen med den underbara titeln: Vid oro skog, en samlingsvolym med dikter av den fina poeten Ingela Strandberg. En bit mörkt blå förunderlig stjärnhimmel med stjärnbilden Canis Major – Stora hunden. Sirius, även kallad hundstjärnan i lysande punkt vid nosen. En tunn kontur dragen mellan stjärnorna, knappt synbar. Men jag ser den: valpen!

En lysande samling av svärta, must, liv, jord, universum. Ingela Strandberg är en poet jag gärna läser och återkommer till. 

För att inte spränga sönder texten med för mycket fakta valde jag att inte säga namnen på dem som gjort omslagen till de utgåvor jag nämnt här. Det kan jag annars rekommendera: att ta för vana att se efter. Både vem som gjort översättning, omslagsbilder och annat. Då hedrar man ju också alla inblandade i produktionen av en bok. Själv kommer jag alltid att lägga vikt vid bokomslag, bilder och känslan att ta i en bok med händerna, känna doften. För mig är det själva upptakten och försmaken på det innehåll som väntar. 

Nästa gång jag skriver här ska jag ägna mig åt innehåll. 

T K P