Introduktion till Lampan spinner ljus

Äntligen är min nya sida för tankar och reflektioner kring poesi, läsande och annat som kan rymmas i det kulturella rummet färdig att tas i bruk. 

Det föll sig naturligt att kalla den för Lampan spinner ljus. Dels har jag knyckt det ur en gammal dikt av en tidig favorit: Gunnar Ekelöf, dels gillar jag ordet spinna. Det ger mig de associationer jag behöver för att det ska kännas bekvämt med den här sidan. Ett spinnande ljud och ett spinnande ljus. 

På vinjettbilden syns ingen katt som ligger och spinner på dagbädden. Men katten fanns där före hunden. I konsten finns begreppet: Löpande hunden. Det är ett mönster, ett ornament i en fortlöpande rad av regelbundna och stiliserade vågformer. En dekorativ form som går igen från grekisk konst till vår moderna tid. 

Själv tänker jag mig att mina nedslag på den här sidan kommer att dekoreras och ackompanjeras av Den vilande hunden. I den rofyllda tid som kan infinna sig på eftermiddagen ungefär klockan tre. Eller framåt kvällen när lampan spinner ljus och hunden drömmer i visshet om att jag är där. Att det monotona knappandet på tangenterna betyder en längre vila. 

Jag vill gärna att den här sidan ska kännas som ett rum där man komma in i och vilja stanna ett tag. Utan att det hörs några steg i trappan eller att hunden vaknar. Men för att ljuset känns rätt, för att ingenting behöver skyndas på.

Gunnar Ekelöf skrev för så länge sen som 1932 i debutdiktsamlingen Sent på jorden att

”blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus”,

han skrev vidare att kaffepannan då och då ”snarkade med välbehag på spisen”.

På golvet lekte ”barnena tyst med ord på golvet”.

I dikten där lampan spinner ljus finns även ett dukat bord,

Slutraderna är mättade med tidens mörker: ”ödet räknar klockans slag med decimaler”.

Det var bland annat dessa mystiska bilder som en gång fick mig att vilja fortsätta läsa och upptäcka poesi. Och poesi kommer det att finnas på den här sidan. Och jag lovar, det blir inte bara i döda poeters sällskap.

Men det känns som att det återigen är ohyggligt sent på jorden. Att klockans ödesslag ibland ekar genom nätterna, vilket får mig att vilja försvinna in i en oskyldig dröm av vita svandun. Att få vara i läsandets och skrivandets rum är på något sätt att besvärja ödets klockslag. Eller stirra de digitaliserade siffrorna i vitögat och tro på något gott.

För längesen under min studietid i Göteborg på litteraturvetenskapliga institutionen började jag, utan att själv veta om det, en bana som fört mig in i olika världar av skrivande och läsande. Som recensent, som kulturjournalist, som krönikör, som uttolkare. Att möta poeter och författare ingick ibland. Läsandet blev en del av arbetet. Skrivandet en del av arbetet. 

När jag sedan själv debuterade (2005) med en diktsamling var det efter en mycket lång och krokig väg fylld av diverse sidospår. På vägen har det blivit fem diktsamlingar och en roman. Musik och bild har funnits med hela tiden. 

Nu känns det som att det är dags för ett nytt steg, Den här sidan blir en del av steget.

Och eftersom det är svårt att gå framåt med en fot utan att följa efter med den andra så kommer jag att försöka röra mig så: med den ena foten går jag fram med mitt eget skrivande och med den andra sådant som jag läst, läser och vill föra fram. Ett slags gångart i mönster av ord, mening, tankar. Löpande, om än inte som en hund.

Bilderna kommer finnas här. Som en självklar del i det där dukade bordet. 

T K P

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.