Det här inlägget handlar om min nya diktsamling som är på väg ut:
Tecken för häst –en triptyk ges ut på det lilla förlaget Fri press. Ett förlag som funnits sedan 1969!
För mig som poet är det ett slags nydebut. Jag debuterade 2005 på förlaget Artéa, också det ett litet förlag, med samlingen Sjunger mig in i dig. En lång diktcykel med fem grafiska illustrationer av konstnären Marie Palmgren. Jag var 43 år, hade nästan gett upp om att bli utgiven, men så öppnades oväntat en dörr. Jag hade skrivit länge. Först efter att jag läst Litteraturvetenskap i Göteborg tog jag skrivandet lite mer på allvar.
Det blev 16 år som bokrecensent, och taltidningsredaktör/inläsare. Jag arbetade med ordet och rösten och till viss del bilden. Tiden gick. Jag skrev vid sidan om. Skrev och refuserades. Det blev en vana.
Min glädje var enorm när debutdiktsamlingen köptes in till Lyrikvännens bokklubb och som jag minns stod det om den: ”mogen som ett sommaräpple.”
Efterföljande bok som jag skrev var av en helt annan karaktär. Den fick heta Högläsning för hundar. Den blev Veckans val i SvD. Ja, det fanns på den tiden en sådan sida. Jag kom med i Dagens dikt. Det kändes overkligt. På något sätt visste jag att jag skulle behöva vara envis. Inte ge upp. Tiden flöt på, så som den tenderar att göra. Trögt eller hastigt.
2017 bestämde jag mig för att skriva färdigt den roman jag sedan länge hade påbörjat. Men poesin ville mig något. För att få ro gav jag själv ut den svit i två avdelningar som jag sysslat med före romanprojektet. Jag sände aldrig denna tunna diktsamling, illustrerad med egna foton, till något förlag. Men den fick fortsatt liv i grekisk språkdräkt.
Varför jag nu skriver denna bakgrund är för att påminna mig själv, och kanske någon annan skrivande människa, att skrivandet i sig är ett hårt arbete men också ett slags självändamål. En pågående undersökning. Livet utan den övningen och undersökningen fungerar inte väl för mig. Läsningen har också den funktionen; utan att läsa blir det inget intressant i slutändan.
För min egen del kan jag tydligt se ett litet släktskap mellan I en klyka av otid och Tecken för häst. Det handlar om några språkliga ”beteckningar”. Bilder och metaforer.
Som till exempel Stäppen. I en klyka av otid liksom i Tecken för häst förekommer det en stäpp. Det kan vara en vindpinad plats, ett slags gränsland, men också plats för betesdjuret, fölet. En trygg plats som kan förvandlas.
Att göra poeten till en spejare, en som ser genom tiden, det är ett grepp som är gammalt, här har jag tagit det till mitt, och i Tecken för häst – en triptyk fortsätter det jag som skriver i mig att göra sig till uttolkare.
Och mottagare.
Tecken för häst är just tecken för… men samtidigt finns det verkligen en djupt grundad känsla i mig för hästen som djur. Som varelse. Både fysisk och mytisk. Jag har försökt spänna över ett enormt tidsperspektiv. (som vanligt). Samtidigt undersöka spår, spår som handlar om mitt liv, födelse, dödelse. Det bortomvarande?
En triptyk var från början ett altarskåp. Genom att kalla min tredelade samling för triptyk gör jag min koppling i det linjära, det som kan veckla ut sig på en tidsaxel men som även kan slutas som i en cirkel.
Jag tror att det går att läsa den här tunna samlingen helt utan referenser. Med öppet sinne för en del språklekar och krumsprång.
Eller som baksidestexten säger:
”Tecknen i våra liv kan förbli just bara tecken men någon gång anar vi deras betydelse och kan själva göra vår egen resa. ”
Jag är oerhört glad över att bli utgiven igen. Arbetet och samtalen som vuxit fram mellan mig och förlaget har varit viktiga. Omslagets bild känns kongenial för mig. En grottmålning. Lascaux II. Här remixad. Ett av människans första spår. Tecken.
Bilden får mig att känna svindel. Samtidigt kommer en trygghetskänsla. Hästen är fortfarande med. Den är med mig som kamrat och riddjur. Som kraftdjur och som ett av de vackraste djur jag vet.
I diktsamlingen blir den ett ”färddjur”. Så kan jag också undersöka relationen moder/flicka genom hästen som symbol och kraftdjur.
Själv tackar jag förlaget Fri press, och mig själv som inte gav upp, varken med hästarna eller med poesin, och jag tackar de läsare som kanske ska hitta in i texten, oavsett vilka färddjur ni själva har valt som följeslagare på livets outgrundliga vägar och stigar:
Trilobit fastkilad under hoven
Kråkvinkelvägar
Spårstråk
Lilla Lekhjärta!
Det är långt, så långt till skogarna
Färden vida
Tina K Persson
Tecken för häst – en triptyk kommer att finnas ute efter den 4:e december