Ibland summerar jag läsåret. Hur det har känts, hur det har varit, vad jag tar med mig. Återupptagandet av Lampan spinner ljus skedde sent, sent på året. I år har jag läst på ett sätt som kan kallas episodiskt, uppbrytande och återvändande. Att hinna läsa flera romaner uteslöt jag tidigt det här året eftersom jag visste att jag hade mycket skrivarbete, releaser, korrektur, kortare resor i samband med skrivandet. De flesta böckerna på bordet blev diktsamlingar och noveller. Nya och äldre. Jag inser att jag blivit en återvändare bland orden. En återvändare och återanvändare.

Ett exempel på uppbruten, episodisk läsning: jag hade lagt mig och fortsatt läsningen i en bok som jag återvänt till. Plötsligt fick jag syn på den minsta bevingade lilla fluga jag sett. Den hade storleken av ett kommatecken ungefär, den rörde sig över diktraderna, jag blåste bort den: ”Jag läser, du kan dö!” (anspelning på Kristina Lugn).

Jag tror att jag vid det här tillfället läste i Lars Gustaf Anderssons fina diktsamling Den andra världen. Jag hade återupptagit den tunna utgåvan. Först läste jag den faktiskt rakt igenom, men där lurade jag mig. Den esoteriska bevingade varelsen återkom också. Jag tordes knappt andas. Kanske att entomologen Fredrik Sjöberg hade kunnat artbestämma denna flugpygmé som ville till bokstävernas rike. Jag blåste igen. Och den försvann ut ur diktraderna.

Själva händelsen fick mig att fundera på vad sjutton boken hette, den andra, Sjöbergs bok, som jag hade skrattat så mycket åt. Sedan var koncentrationen bruten och jag fann för gott att släcka lampan.

Nu i efterhand vet jag ju att Sjöbergs bok heter Flugfällan. I efterhand vet jag också att det dröjde ett tag innan jag läste några till av Anderssons dikter. Nästa läsning innebar att jag återupptog en annan diktsamling: Kaninen Rymde, av Jonas Modig. Så har det varit. Och det har känts en aning uppbrutet. Men likväl, så har det varit.

Plötsligt var det bara haiku som jag ville ta in. Några i taget. Bengt O Björklunds Alla dessa årstider, till exempel. Och jag har inte läst alla ännu. För efter insupandet av haiku ville jag återvända till den dubbla poesiboken av två poeter i samma: Peter Nyberg och Camilla Mollung. Ett innerligt sätt att förintas, så heter Nybergs del, medan Mollungs del har titeln Wittgensteins brorsas högra hand. Sådana titlar gillar jag skarpt. Dikterna också. Jag återvänder än till denna dubbeldrabbande mörka, språkspirituella och ganska dödsbringande samling.

Inte blir jag färdig med något detta år! Tiden, det är något med den.

Jag återvänder till Paul Brunton, rättare sagt: återfinner en guru och då släpper jag dikterna. Men sedan är jag där igen och svävar, som den där pyttelilla flugan bland bokstäverna. Kretsar kring Flyktdjurets dikter av Eric Fylkeson, poeten som jag hade glädjen att träffa och höra läsa. Och jag tänker att min läsning är som ett flyktdjurs läsning. Efter fem, sex dikter lägger jag ner, för nu måste jag se på gässen, jag hörde nyss deras läten, var är deras plog i luften? Hundarna skäller bort koncentrationen och jag inser att jag har glömt att vattna.

Så kunde det te sig i tidiga hösten.

Sedan kom senhösten och vattna var det minsta.  Regnet regnade sig igenom all läsning också. Ljudet av regn, ljuset i regn, mörkret i regn. Bokstäverna ackompanjerades av regn.

Jag återvände till Branten av Aleisa Ribalta Guzman. Flydde in där ett tag mellan pärmarna. Sedan slirade jag vidare och mindes att jag faktiskt inte hade avslutat läsningen: Mannen ur Skuggan, om Fabian von Fersen, min vän Stinas första bok i en serie. Det var kriget jag hade svårt för, att läsa om krig var ju det minsta jag ville, men i skrivandets stund är boken utläst och jag ångrar det inte!

Men, poesin kom alltid emellan. Hela tiden. Episodiskt eller i några fall uppslukande. På Fårö läste jag Adam Zagajewski och då läste jag långsamt, begrundande. Medan jag läste hans dikter vandrade minnet till Kraków. Min vistelse där en gång. Sedan avslutade jag inte samlingen för jag hade tre påminnelser från biblioteket. Och väl där lånade jag lite nya diktsamlingar och inköpte vid sidan av ett par konstböcker. Och så har det varit.

Jag återvänder och återupptar, blir jag någonsin klar? Nej, för just när jag läst Ingela Strandberg ett tag kommer jag ihåg att jag vill fortsätta läsa några dikter av Michael Economou. Rikt bildspråk i långa dikter varvade jag sedan med lite haiku igen. Jag tänker att det här året är det konstigaste jag har varit med om. Kanske är det krigen. Kanske det djupsvarta inrikespolitiska eländet. Kanske rastlösheten och avbrottsläsning är en del av en högkänslig människas reaktioner på tillvaron. Inte vet jag. Men återvändare bland böcker kommer jag nog alltid att vara.

Jag undrar om pygméflugan lever? Kanske har den transformerat sig till ett kommatecken i någon av de diktsamlingar som ligger. På borden. Lite här och var och väntar. Eller väntar inte alls. Bara är.  

T K P