För bra många år sedan reste vi runt i Skottland. Mannen, jag och de två bonusbarnen. Barnen var i den åldern och det inre tillståndet då en ruin, en medeltida kyrka eller kultplats inte var något som man nödvändigtvis behövde ägna någon större tid åt. En hamburgare eller en badsjö stod nog högre i rang. Men under den resan var det jag som obekvämt nog insisterade på att göra en anhalt vid Findhorns trädgårdar.

När vi nu ändå är så nära, tyckte jag med förställd uppmuntran i rösten. Det var ganska sent på dagen, vi hade redan åkt i många mil och responsen var inte på topp. Men maken tyckte som jag. När vi nu ändå är så nära. Okey, vi tar några mil till. Findhorn är en mytomspunnen plats. Jag hade läst om den, och hade förväntningar som jag insåg inte skulle kunna infrias på någon dryg timme. Men att bara sätta fötterna på denna mark kändes rätt. Snart förstod jag att platsen utvidgats till att omfatta en viss turism och att området var väldigt, väldigt mycket större än jag trott. Vårt stopp skulle mest bli ett litet planlöst irrande hit och dit, i hopp om att känna in platsens atmosfär.

Det som i dag kallas ekobyn grundades 1962 av makarna Peter och Eileen Caddy samt Dorothy Maclean. Initialt var inte tanken att det skulle bli så stort. Men Eileen Caddy och Dorothy arbetade med plantornas devor, i en växande tro på att växter är lyhörda, intelligenta och kan samarbeta i telepatisk kommunikation med oss. De förstod hur vi kan tjäna jorden, inte utarma den och att människan i tacksamhet och omsorg om det växande själv kan växa i enlighet med ett högre syfte. Jag minns att jag gärna hade stannat i Findhorns trädgårdar ett par dagar, men det var inte möjligt. Kanske var ändå den där första tidens skimmer och mystik över platsen ändå en aning solkad av tidens tand? Förvisso behövdes också på denna utpost en massa go naturlig gödsel och idogt arbete. Förvisso bildades karavaner dit, platsen blev som en frizon och kom väl en period att betraktas som ett enda stort hippiekollektiv – än sen? Det som drev pionjärerna var en vision om Kooperativet och den ekologiska vägen att odla och plantera. Det växte enorma grödor. Plantorna svarade upp. En ekoby tog sin form.

Jag köpte boken The Findhorn Garden, pioneering a new vision of humanity and nature cooperation.  Inte för att jag varken då eller nu är någon egentlig odlare, men att jag då som nu är en övertygad själ vad gäller vår spirituella mening och hur vi är sammankopplade med natur. Att allt har ett medvetande, eller låt säga energifält som främjar kommunikation. Mellan träd och människa, mellan plantor och djur, mellan det kosmiska och jorden. Om vi bemödar oss. Om vi tillåts. Om vi i tacksamhet försöker samverka, inte roffa, inte undergräva och pina.

Nåväl. Jag skulle kunna skriva mycket mer om dessa tankar, som passar särskilt bra in i den så kallade Stilla veckan, som nu går mot sitt slut: ur ett kristet perspektiv går lidandets final till seger över döden och mot uppståndelse. Men jag vill spinna vidare på temat växt. Ordet till lades till: Tillväxt har i vår västerländska mening fått en betydelse av vinst. Pengar. Att dra så mycket nytta av jordens resurser som möjligt för att utvinna maximal vinst och dela ut pengarna till dem som minst behöver dem. Trots bevis på bevis att klimatet kollapsar fortsätter många politiker att hålla kvar sin makt genom detta ord som inte längre gagnar någon om tillväxt är lika med utsugning.

För några dagar sedan såg jag den franska filmen: Jorden vi ärvde. Den bygger på en verklig händelse. Filmen börjar i nutid när bonden, i filmen heter han Pierre, går över ett enormt lerfält. Han ser uppgiven ut. Efter den inledande scenen förflyttas man tillbaka i tiden då sonen köper gården Les Grand Bois av sin far. Pierre tänker driva gården vidare tillsammans med sin fru. Så småningom får de barn, en son och en dotter. Vid övertagandet av gården är den ännu hanterbar och djurhållningen verkar okey.

Året är då 1979. Faderns gård med får, höns, hästar och maskinpark är inte modern. Pierre ska åka till USA för att lära sig hur han kan expandera och göra jordbruket lönsamt. Snart krävs större och större maskiner, fler och fler dunkar av det farliga ämnet glysofat att spridas ut över grödorna. Snart blir han övertygad om att starta ett hönseri med 20 000 gödhöns. Han tar lån, resten av familjen har försökt tala vid honom. Snart blir han sjuk av stress, räkningarna växer och i den tragiska slutscenen tar Pierre sitt liv genom att dricka ur dunkarna med det gift som skulle göra jordbruket fritt från skadeverkningar och mera lönsamt.   

Det finns en djup symbolik i denna tragiska film, en symbolik som gör det outhärdligt att försöka se vidden av den industrialiserade djurhållningen och den förgiftade maten. Och att användningen av så kallade pesticider och glyfosat leder till alltfler sjukdomar. Som ett slag i magen kommer i eftertexten till filmen den kortfattade raden: Varje dag tar en bonde livet av sig i Frankrike. Det kan vara korrekt. Enligt följande rapport från Sveriges radio och från en forskningsrapport tar en fransk bonde livet av sig varannan dag. Varje dag eller varannan, och i Indien och i USA och i Sverige och, och och…?

https://sverigesradio.se/artikel/7242896

Pierre i filmen tog över faderns gård 1979. Tre år tidigare, 1976, hade visionen om Findhorn planterat sig väl hos Peter Caddy. I ett slags manifest för mänskligheten och jorden skrev han 1976:

”The world seems to be a violent and dramatic place. Yet at the same time an awakening, a surge of new thinking and vision and an explosion of new understanding. — Life is a unity, poured out into infinite diversity and playing into myriads of beautiful forms. We humans are an integral part of this complex pattern and indeed in a real sence we are so placed in the hierarchy of life that we can be aware of higher forms of consciousness as well as lower. — The coming of the New Age is a breakthrough of energies which are imbued with creative intelligence and love.”

Projektet med platsen som från början kallades The Findhorn Bay Caravan Park och som i stort sett ansetts oduglig för odling kom att bli ett av världens mest spännande projekt. Från Royal Air Forces i Kinloss, som den lilla byn på orten heter, till en alternativ ekoby.

Findhorn – ekobyn där inre utveckling är viktigare än prestationer

Tillbaka till den franska filmen, Jorden vi ärvde. Vi sitter fast i ett gissel. Vi ägs mer eller mindra allihop av ett slags världsordning som hellre tycks satsa på krig, upprustning, militära medel, nya kanoner, nya vapenfabriker, ett ”säkert” våldskapital, än att vilja släppa fram ett fredskapital. Nya communities finns, innovationer väntar, en del säger: för sent. Det som vi tror är omöjligt kan visa sig möjligt. Eller är vi som ödesstyrda enligt någon viss lag som vi inte kan bryta? Jag vet inte. Det vi vet är att människor som Eileen Caddy, som kommunicerade med växterna, eller det som man på medeltiden kallade för elementarandar inte kan avfärdas som ett utslag av att använda centralstimulerande medel, utan kanske snarare ett sätt av riktigt ”finkalibrig” in-lyssning. Ett förhöjt medvetande kan nås via tystnad, koncentration, meditation. Människa och maskin kan göra stor nytta, men om vi räknar bort människan som en del av allt, inte härskaren över allt, då finns kanske trots allt en strimma hopp.

Jag vill inte tro att Findhorn ska stå som en symbol för det som en gång var möjligt men aldrig mer. Att det ska återgå till en landningsbana för Royal Air Force i kriget om världsherraväldet.

I tankarna av denna stilla vecka försöker jag vända blicken mot den egna trädgårdens liv och samverkan. En ny fågelholk ska upp. Krokus, scilla, hyacint och små påskliljor väntar på de vilda bina. Kanske några tambin också. En våryr humla siktades invid husväggen. Vi fredar vår trädgård och försöker hålla hoppet uppe.

Att jag själv när jag går fram säkerligen raserar en massa osynligt arbete bland trädgårdens alla invånare är jag smärtsamt medveten om. Att jag alls inte gör allt som jag kunde. Vi kan kanske inte bli som den som talar med devorna, men vi kan kanske försöka välja bort sådant som bevisligen stör ut eller dödar den enhet som det ekologiska oerhörda mysteriet som vi själva ingår i. Men inte enbart för OSS. Kedjan som brutits gång på gång, kan den återuppbyggas? Behöver människan dö ut?

Människor dör ut varje dag i de mest fasansfulla omständigheter skapade av människan. I Gaza pågår ett folkmord. I Amazonas pågår ett annat mord. Det mäktiga dödandet  i stor eller liten skala. Men vid sidan om pågår det andra. Människor som försöker bygga upp. Djur, växter, insekter. Att jag ens skriver det här beror på en stor sorg, men också rädsla. Jämte den finns ett envetet hopp. Ett slags inre övertygelse. Allt som lever har en inneboende kraft. Att ställa två totalt olika förhållningssätt mot vartannat är åtminstone en tankes kreativitet: Det storskaliga jordbruket i sitt mest avartiga och livsfientliga sätt, gentemot det nästan otroliga samarbetet mellan växtriket och människa: I boken om Findhorn är det devor och olika hjälpredor som verkligen vill hjälpa. Jag citerar ur Dorothy Maclean´s dagbok över kommunikationen med växterna och landskapet.

Landscape Angel:

12 October 1963

Our work on the plants connects

them  up with their surroundings,

like a spiders web.

Transplanting breaks all that down

And we have to start rebuilding

in another environment.

All den poesi som genererats av landskap, blommor, sjöar, träd, vår tillhörighet i denna omgivning av ständiga små mirakler: grodornas förflyttningar om våren, från ägg till yngel och färdig groda, all mystik som bor i transformationen från frö till växt, från grodd till färdig utvecklad potatis, från puppan till fjärilen. All denna kedja, av bin som pollinerar och på så sätt kan ge mat till oss. Hur mycket av denna kedja vill vi bryta ner?

Men det är väl ingen som vill? Jag skäms för att jag är en del av kedjan. På olika sätt är vi i detta gissel. På olika sätt kan vi bryta oss ur, en liten bit, bit för bit?

Tankar i Stilla veckan bryts som vågor och går som dyningar i mitt huvud. Som i ett eko hör jag från ett osynligt kors som snart bärs av hela jorden:

Människa, människa

Varför har du övergivit mig?

Vi är ett…

Fotnot:

Den rikaste en procenten av världens befolkning äger nu mer än resten av världen tillsammans.

Världens 62 mest förmögna personer äger tillsammans lika mycket som de 3,6 miljarder som tillhör den fattigaste halvan av världen. De 62 individerna har ökat sin förmögenhet med 542 miljarder amerikanska dollar sedan 2010. Det året ägde de 388 rikaste lika mycket som den fattigaste halvan av världen.

Källa: An economy for the 1 %, Oxfam. 

Om inga viktiga insatser görs för miljön, fattigdomen, inkomstklyftorna, sättet att tänka om resursfördelning och framtid, förståelsen för djur och natur har inte heller denna en procent av de rikaste någonstans att ta vägen.

T K P