I textens omloppsbanor

Venuspassagen 2012. Foto: Stefan Nilsson

Jupiter i fiskarna. Inte på tolv år, meddelar astrologerna. Ibland tar jag in vad några astrologer skriver, de ger mig termer som kvadratur och konjunktion och trigon. Astrologi spelade en gång en viktig roll inom områdena magi och alkemi. Ord som rimmar på poesi. Många poeter har varit intresserade och influerade av dessa ämnen. En del astrologer var även poeter.

I poesin finns gott om celesta experiment, föreningar, sträckningar utåt och inåt. Associationsbanor, lägesbeskrivningar, partiella förmörkelser. Passager. Kometsvansar!

Makrokosmos och mikrokosmos. Hur är det möjligt att inte fascineras?

Hur tagen blev jag inte när jag första gången såg fotografen Lennart Nilssons bilder inifrån kroppen, inifrån en livmoder. Som en inre galax. Embryots livsrum, kopplad till moderns kropp. Idag är vi uppkopplade till nätet. Vår digitala navelsträng som ett substitut till det riktiga livet.  

Betydelser, liknelser, dolda eller öppna budskap glider in och ut i språkliga formationer, transformationer och uppställningar. Vi kan tala om en fisk eller en oxe och en planet, veta, det är tecken för något, alltid tecken för något. Ordens konjunktioner kopplar ihop en sats, länkar en mening. Astrologi, alkemi, poesi hör ihop. Precis som att vetenskap och poesin gör det. Astrologin, som inte klassas som en vetenskap utvecklades i flodlandet, mellan Eufrat och Tigris. 

Men astrologi och poesi har kanske aldrig släppt varandras händer?

Är detta året när jag ska gå till Stagnelius? Eller ska jag satsa mer på kvinnliga poeter, mystiker, astrologer, det celesta…

Till vad nytta? För att det inspirerar mig. För att naturvetenskapens förklaringar inte alltid räcker till. De räckte inte till för stora vetenskapsmän som Einstein heller. Men idag är vetenskapen ganska nära det spännande sambandet mellan hjärna, kropp och kosmos: Jag vågar mig på att citera ett stycke ifrån sajten: ”Som det faller sig”, där upphovsmannen till bloggen skriver och citerar: 

Ashok Panagariya, år 2004 mottagare av det prestigefyllda B.C. Roy-priset, sa nyligen att hjärnan, utformad som universum, kan ha gått igenom processer liknande dem som skapade kosmos, galaxerna, stjärnorna, solsystemen och den mänskliga kroppen: ’I den evolutionära processen har kanske den drivande kraften bakom alla arterna ställts in (finetuned) och styrts av en hittills okänd faktor.’

Dr Panagariya berättade för The Hindu att de morfologiska likheterna mellan valnöten och hjärnan, bönor och njuren och bananens och äpplets likhet med andra organ inte kan vara bara tillfälligheter, därför att ’tillfälligheter inom fysiken är extremt sällsynta och det finns alltid en förklaring som kanske inte är omedelbart uppenbar.’

Under forskningens gång upptäckte Dr Panagariya några intressanta avsnitt ur den neurologiska litteraturen som jämförde hjärnans struktur med universums. Den morfologiska överensstämmelsen mellan foton av kosmos och hjärnan blir en påminnelse om den hinduiska föreställningen om att planeterna, stjärnorna och kosmos har kopplingar till människor via att hjärnan uppträder som ’Sukshma Brahmaand’ (mikrokosmos).

Lägg märke till att hjärnan innehar en privilegierad ställning i människokroppen och nyttjar hälften av den totala genpoolen, dessutom motsvarar antalet neuroner stjärnornas antal i Vintergatan, påpekar Dr Panagariya. Tidigare rektor för Sawai Man Singh Government Medical College är han för tillfället upptagen av att utveckla den relativt nya disciplinen neuroteologi och arbetar med frågor om hjärnan, kroppen och sinnet i ett försök att lösa de nya gåtorna genom att integrera vetenskap, filosofi och religion.”

När jag söker på Ashok Panagariya, denne prisade neurolog, och akademiker ser jag att han gick ur tiden i juni 2021.  Att utveckla teorier och gå emot en rådande ordning med stöd i religionen har inte alltid varit det lättaste. Munken och fritänkaren Giordani Bruno, höll på Copernicus: att jorden rör sig runt solen. Att det fanns många fler solar och planeter därute i världsalltet. Vilket vi idag vet att det gör: I alla fall enligt beräkningar av astronomer i USA, som räknar med minst 17 miljarder planeter av samma storlek som jorden enbart i vår egen galax, Vintergatan. 

Giordani Bruno brändes på bål år 1600 anklagad av inkvisitionen för att vara kättare. 

Religion och vetenskap har inte alltid tagit varandras händer. Bör kanske inte göra det heller. Hur många kvinnor som bokstavligen, men även bildligen, bränts på bål på grund av sina kunskaper och sina skickligheter vill jag inte tänka.  

För att avrunda det här inlägget som rör sig i enorma omloppsbanor (!) vill jag knyta an till där jag började. 

Så här i veckan skriver astrologen Margareta Hedin på sin blogg:

Den 9 januari, strax efter kl 01 på natten möts VENUS och SOLEN upp på 18:e graden i Stenbocken i en konjunktion, en kosmisk omfamning.  Det kallas CAZIMI när de smälter samman och Venus fylls med solenergi. I denna stund skapas också en stjärnspets i det heliga kosmiska pentagrammet.

Man ser ofta i texter som tagit intryck av den klassiska tolkningen att ögonblicket beskrivs som att ”Venus har fått komma upp i högsätet till ”kung Sol”.

Venuspassagen 2004. Foto: Stefan Nilsson

Venus, morgonstjärnan. Eller Aftonstjärnan. Som går i en bana runt solen innanför jorden. Venus, den mest ljusstarka av planeter, som gick in i passage i solen, sett från jorden, 2004, den 8 juni. Den dagen jag gifte mig i medvetenhet om Venuspassagen. Och min man, fotografen, naturligtvis fick den fantastiska bilden på Venus som en liten mörk prick i solen. V

År 3836 passerade Venus över solskivans mittpunkt. Nästa gång det sker är 6872.  Om 4850 år. Kommer det att finnas någon på jorden som kan se den? Var finns jag då? 

På himlen syns då kanske en gudinnelik hand som stryker en planet medhårs. Och ett klingande frostigt utslungande frigör ordkristaller som smälter ner i ett stort medvetande och efter ytterligare 4000 år kommer det att drömmas fram ett helt nytt solsystem.  Så kan det förstås inte gå till. Men i fantasin och i poesins värld är det fullt möjligt. Svävande i en blå rymd befinner jag mig kanske då i en drömsk position medan en get och en höna ser på. Som i en målning av Chagall. I en position långt bortom tyngdlagar och begränsningar! Precis som poesin och konsten kan. 

Astrologerna kommer fortsätta att inspirera mig med sina gamla kunskaper i en ny tid. 

Ute i rymden ser det ungefär likadant ut som för 3000 år sedan, som en gång i Mesopotamien. I flodlandet varifrån en högtstående kultur spreds vidare. Och vare sig du befinner dig i Enskede, Hallstahammar, på Ölands södra udde, eller i Toronto. Oavsett kan du förundras av stjärnhoparna, av Sirius eller Venus. Av hela Vintergatans skönhet och poesin kan fortsätta symboliskt att mjölka orden ur den vita kosmiska kon. T K P

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.