Ett vindlande perspektiv

En möjlig upprinnelse, från sten till ord… En fossiliserad liten häst!

En dag i december och himlen visar sig blå. Snön glidhänger i vackra böjda formationer över taken innan fallet. Efter en sammanhängande period av riktig vinter med minusgrader och ett rejält snötäcke, framträder i de diafilmblå skymningarna råbocken, som sparkar fram marken. Nu töväder.

Denna eftermiddag i december efter släppet av min sjätte diktsamling Tecken för häst –en triptyk sitter jag märkligt stilla. Världen stannar inte. Man måste stanna den inom sig. Snart är det jul. Vad betyder det? Allt för somliga, inget för andra. Vi borde kanske börja skriva brev för hand som sänds över alla gränser. Vårda vårt behov av böcker. Sagor, legender, poesi.

Att jag faktiskt lyckas skriva färdigt mina böcker och läsa andras förvånar mig själv, eftersom jag oftast svirvlar omkring lite som snöflingorna nyss; hit och dit, efter att ha hängglidit, fastklamrad i mina texter innan någon annan lag än tyngdlagen bestämmer att jag ska släppa taget.

En sökning på snö leder mig in på en wikitext om kristallbildning och snöstjärnors sexarmade struktur, var och en unik. Som våra fingertoppars ristningar och avtryck. Min blick ögnar bland naturvetenskapliga förtydliganden om olika grader celsius betydelser för kristallbildningar. Och så finner jag ett egennamn: Lo Snöfall. 

Första gången jag kom i kontakt med namnet Lo Snöfall var genom dikten. Hela namnet är ju förövrigt som en vinterdikt. Men Lo Snöfall är en människa, en kvinna och konstnär bördig från Lappland. Det var genom bilderna som illustrerar flera diktsamlingar, såväl omslag som i inlagor. Och det var genom en serie diktsamlingar av Vasilis Papageorgiou som jag kom i kontakt med bådas uttryck. 

Vasilis Papageorgiou har jag haft som lärare en termin (dramatik). Någon gång satt vi även ner över en kopp kaffe och jag visade några alster. Men långt innan dess fick jag som recensent för dagstidningen Smålandsposten diktsamlingen ”Handens blick” överräckt av den dåvarande kulturredaktörens späda och vita hand.

I min hylla står även några utgåvor illustrerade av just Lo Snöfall. Men jag minns särskilt samlingen ”Handens blick”. Så även bilderna. 

Den ena handen från Grekland, den andra från norra Sverige. Så långt norrut att jag inga bilder har för mitt öga. 

Få namn har sådana klara associativa bildklanger i sig som Lo Snöfall. Det lämnar teckenspår efter sig. Tecken och spår är vad jag alltid till en viss del sysslar med.

Ingen vet från början vilka stigar och vägar som leder oss till särskilda platser, människor, böcker, breddgrader. Vilka namn, vlka snöfall eller institutioner, vilka teckenspår som påverkar skrivandets mekanismer.

Bilden av snön som hängde, i en nästan omöjlig gravitatorisk ekvation mellan det förväntade fallet och en tyngdlöshet av välvd tyngd, kom tillbaka när jag såg namnet Snöfall. Ett ord som diktfall finns kanske inte, men ett fall kan dikten vara, och en kan falla in i dikten, dess rytm och mening. Så föll jag till exempel in i dikt när jag väntade på en vän på biblioteket häromdagen och hann att läsa Clara Bolmsjös fina diktsamling: ”En gång drar regnet in över land.” 

Jag föll snabbt in diktens tydliga rytmicitet. Ja, som med ett vatten drogs jag med i den existentiella utvecklingen av ett diktjag som genomgick sina förvandlingar på samma sätt som vattnens olika stadier. Strilande, forsande, blänkande tjörn.

Att falla in i och ut ur, det är spännande processer, på samma sätt som man som en häst kan falla in i trav, falla i sken: ”Häst föll i sken på Kungsgatan”. Ett exempel. Men egentligen ifrågasätter jag ordet falla i den här meningen. För den som verkligen suttit på en häst som ”fallit i sken” känner nog med mig att ett ord som ”falla” på något sätt ger en felaktig bild. En sannolik följd är hur som helst att ryttaren faller under ett sådant skede, sällan hästen. 

Så, hur kunde jag nu falla så långt bort från ämnet snö, tö hand, dikt?

För att alltsammans har en upprinnelse. Och som utmynnar i hästen…

2017 beslöt jag mig för att ge ut en tunn diktsamling som jag arbetat med ganska länge. Jag gick till ett litet fint lokalt tryckeri, som visserligen inte trycker böcker, men som kan göra små fina utgåvor (Ekelundens Grafiska).

Samlingen fick titeln I en klyka av otid. Releasen hölls på Det fria ordets hus i Växjö. Jag var löjligt pretentiös och numrerade ett visst antal. Tiden gick. Men så en dag hände något. Jag fick ett överraskande mail. Nu skulle snart delar av I en klyka av otid få bli översatt. Till grekiska, av poeten, översättaren, dramatikern Vasilis Papageorgiou. Han som skrev ”Handens blick” och som i många utgåvor samarbetat med konstnären Lo Snöfall.

Ögonblicket när jag såg mina dikter i grekisk språkdräkt i nättidskiften: hartismag.gr var ett stort ögonblick för mig. Som illustration hade man valt ut en ”omöjlig” häst. Ett slags märklig hybrid. En fuxröd ganska rolig häst med prickar på. 

Evolutionen eller bara fantasin vispade liksom i svansens sträckning. Den var definitivt ett tecken för något mer än en häst. När jag idag betraktar omslaget på min diktsamling Tecken för häst – en triptyk ser jag att färgen på hybridhästen är nästan samma som hästmålningarna i Lascauxgrottan i Frankrike. Den närbild som pryder mitt omslag. Målningar som härrör från en hisnande historisk tid: Mellan 17 000 – 12 000 år före Kristus. 

Nu kan jag se ett slags logik i alltsammans. Snön som faller, en hand som drar upp konturer, en blick och sammanträffanden. En illustration med en märklig hybridhäst som lite grand sprungit in i omslaget på min nya diktsamling. Det outgrundligas vägar. Och i ”Tecken för häst…” finns spår i dikten från ”I en klyka av otid”. 

Gåtor som jag kan förundras över. Hur dikt kan färdas, som i en korrespondens med svans. 

Det förflutnas vägar korsade i nuet som en hastig och upplysande bild: eller som när den där hängglidande snön släpper taget med ett litet ras, ett litet skalv och alla snökristaller virvlar kring i miljontals. Sedan stillheten. I eftertanken ser jag en riktning, en följd. Det virvlar. Gnistrar till. En urtidssvans vispar. När jag fortsätter Googla på snö hamnar jag på SMHI. 

Med en konkret och lite betryggande prognos för kvällen och för morgondagen, även nästa dag. Tre till sex plusgrader. I alla fall i den södra delen av landet. 

T K P 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.