Jag ville skriva om fjärilarna

Kom hem efter ett möte, trött, lite fundersam. Satte mig i fåtöljen framför tv:n. Insåg att jag behövde koppla av, koppla bort mig. Jag hade inte sett att Eurovision Song Contest skulle sända en semifinal från Turin i Italien. Kan gott säga att jag damp rakt in i det. 

Öppningsscenen gjorde mig inte direkt avkopplad. Det fick mig att tänka en stund på Paolo Pasolini. En provokativ sanningssägande homosexuell författare och filmare som mördades brutalt i Ostia, i Rom den 2 november 1975. Då var jag tretton år och hade ingen aning om vem han var. 

Varför jag kom att tänka på Pasolini? För att jag en gång recenserade en väldigt bra text om honom, och vad han hade att säga om underhållning. Jag mindes hans analys för samtiden och framtiden: underhållningsindustrins oslagbara opium för folket. Konsumismen och tv- underhållningen som ett verktyg för att göra massorna till lydiga och passiva medborgare.

Makten. Marknaden. Konsumtionens och (bild)ytans förtärande förmåga att göra oss ofria i stället för fria. Jag har inga citat att lägga in, jag lyckades inte hitta artikeln jag skrev den gången. Men det var ju inte Pasolini jag skulle skriva om. Inte egentligen. Jag ville inte skriva om Eurovisions semifinal heller. Jag ville skriva att den här våren är den vackraste jag kan minnas. Backarna övertäckta med vitsippor, fjärilarna har dansat runt mig hela förmiddagen medan jag arbetade i trädgården. Fjädern som låg framför mina fötter när jag gick promenaden. Men det är som om jag håller undan möjligheten till att känna glädje. Som om jag inte riktigt vågar fullt ut hänge mig åt häggen, häggmispeln, äppelblommorna, det grönas och det vitas förfinade dofter. 

Kapprustningen, som en följd av Rysslands brutala anfall på Ukraina, det och tanken på vad följderna kan bli med ett medlemskap i Nato. Vad följderna kan bli utan. Det är dessa funderingar, samt obehaget kring den begynnande valrörelsen i vårt land där mycket känns som ett politiskt gungfly, som gör mig nervös. Ofokuserad. Som hindrar glädjen att spricka ut.

Jag ville skriva om fjärilarna. Till skillnad från människan behöver inte en fjäril söka asyl. Till skillnad från oss har den sitt skelett på utsidan. Den ser bräcklig ut men kan flyga hundratals mil. Den symboliserar det sköra i det starka, det uppbrutna i det fasta. Jag följer en med blicken. Blir nästan yr. Nyss var den här, sedan är den borta. Lika flyktig som en lyckokänsla. 

Och allt är kort, stunden stannar inte medan jag kollar på Instagram. Men om jag lägger mig raklång i gräset och ser upp i himlen är det nästan så att tiden upphör och jag kan intala mig att allt är precis som det ska vara. I ögonvrån ser jag en koltrast studsa fram med en mask i munnen. En duva störtar ut ur trädridån på snabba, smattrande vingar. 

Jag tänker på fjädern jag tog upp och granskade. 

Tina K Persson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.