”Snart går jag i sommaren ut”…
Jag anspelar på Ann Jäderlunds diktsamling 1995. En pendang till den tidigare samlingen: Som en gång varit äng. Jag ville skriva om sommaren, om poesi som kunde vara särskilt lämpad att läsa under den korta, grönskande tid som alltid har en benägenhet att gå över så fort. I min plånbok ligger presentkortet från systerdottern, det som precis räcker för Jäderlunds samlade dikter, en rejäl utgåva som nyligen kommit ut. Det blir nog den, för Jäderlund har jag inte läst på ett bra tag och det känns som en fin investering till bokhyllorna.
Nu tror jag egentligen inte att sommarläsning måste innebära en viss sorts litteratur eller viss sorts läsakt – eller för all del hängmattan! Jag tänker i sammanhanget inte alls nämna en viss kaka och en författare vars förnamn börjar på M och efternamnet på P. Egentligen kan det vara så att sommaren är den minst lämpade årstiden för bokslukande. Förutom för skollediga barn. (Kanske ett önsketänkande.)
Oavsett. Jag lånar på mig en drös med böcker och när augustis klocka klämtar väntar förseningsavgift eller så är bara en tredjedel av drösen utläst. Det är för mycket att göra på sommaren.
En recensent liknade en gång poesins situation i Sverige med en plats för avverkad skog. Att den litterära vegetation som finns kvar är en gles och ledsam plats. Det jag säkert vet är att kalhyggena brett ut sig ordentligt. Brottsligt illa är det. Men jag tror att det sedan den utsagan om poesin gjordes så har en del positiva platsytor synliggjorts. Av föryngring och förändrig i poesiskogen. Eller ska vi säga ängen. Det låter mera somrigt.
Det finns ganska många prunkande platser i poesin att besöka. Det gäller bara att leta upp dem. Med ett tema av sommar, hav, moln och vingsus är det lätt att lyfta blicken uppåt, himlarna och svalorna, med Eva-Stina Byggmästar hänga i Barrskogarnas barn, till exempel:
Nu drar vi iväg
på en skogspromenad,
in bland de ljuvligaste
gröna barren –
Byggmästars ljuvliga vagabonderande i lyrikens blad och blomrum rycker verkligen läsaren i jackärmen. Jamen, kom! Se! Slit dig från den grå lunken:
Men det är något otroligt
Vackert – JA! NÅGOT RIKTIGT
fint med ljusgröna lärkträd vilka
framträder mot aningen rufsiga
bakgrunder av tall och gran!
Jag tycker om poeter som har förmågan att göra mig rusig av björkar. Vilket jag i och för sig kan bli alldeles av mig själv. Men med Byggmästar blir det ännu rusigare.
En annan poet, Gurli Lindén, har beskrivit sann björkeufori i följande versrad:
lyckan outsäglig
björkar, björkar, björkar
björkar en tall
En mästare i mystik och stämning är förstås Gunnar Ekelöf i dikten Eufori. Sommarnatten fångas in och ringas in med hjälp av poeten som sitter i trädgården med anteckningsboken, en smörgås en pipa och en plunta…
Stillsamt uppgår röken med dikten, en vindstilla extas!
Vara ett med ljusets låga, ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar…
En fin liten haiku-dikt hittade jag i en samling av en poet och fotograf vid namn Mart Marend i Vingar som bär:
Vinglöst maneten
flyger fram över botten
Inget öra hör.
Och då är vi framme vid vattnet. Vatten och vattenplask hör sommaren till. Rädslan för att inte kunna simma har diktaren Carl-Erik Geijerstam beskrivit så pricksäkert i Meddelanden från sinnevärlden:
(Mor) visade på mina armar och ben och sade: ”Här bor simkonsten, här inne i händerna och ner genom hela kroppen ända ut till tåspetsarna. Den finns här, fast du inte vet om den, för den sover ännu och kan bara bli väckt av vattnet. Och den vill bli väckt.”
Vilken enastående poesi-pedagogik av Mor!
Från ett öländskt perspektiv citerar jag Nina Södergren ur samlingen Högt ärade trana:
Somliga sommarkvällar
ammar havet stränderna
tills det somnar
i sin egen sövande rytm
I stillheten anas miraklet
Fred på jorden
Vipan har lagt sina ägg
i gräset.
Och i Harry Martinssons klassiker Utsikt från en grästuva kan jag begrunda:
Vill man komma naturen in på livet får man inte jaga efter den som om den började där eller där…
Ragnar Thoursie har skrivit följande rader:
Dagen står dukad,
Sommar doftar brödet
Och porslinsskyn klingar.
Svärmen av löv i det flitiga trädet
Brummar som bin om fredens sötma.
Sedan pansarkommer ett moln,
Det åskar i servisen…
Just dessa rader får mig att darra. Det råder stark oro och spänning, orosmolnen hopas sig, det står tyvärr allt för många riktiga startklara plan med krigens vingar, inte som i diktens fortsättning: fjärilens beredskap.
Jag vill gå i sommaren ut. JA! Jag vill gärna bli björkberusad och stinn av dofter, öronglad av fågelungars tjatande i holkarna. Men allra helst känna fredens vingslag i luften.
Låt oss, låt oss gå i sommaren ut.
T K P