En djärv och viktig författarröst har gått ur tiden. Agneta Klingspor. Hon blev 76 år. Jag har beundrat hennes mod och samhällskritik. Hon skrev prosa och poesi, debuterade med en ung kvinnas dagbok: Inte skära, bara rispa. Hon skrev om sex, om frihet och om frihetens baksida, om destruktivitet och passion. I en av de sista publicerade romanerna Stängt p g a hälsoskäl gick hon i närkamp med ett sjukdomsbesked och skrev om kampen mot åldrande och att försöka besvärja rädslan för döden. Går det åt helvete är jag ändå född var en vasst ironisk och klarsynt skildring om utsatthet. Om att inte ha pengar, om den tunna linjen mellan gatans folk och den som har sitt på det torra. Om ett Sverige i djup förändring. Om hur tufft det kan vara att jobba i en osäkerhet, som författarens branch. Där handens väg mot papperskorgen eller tanken om att breda ut sin uteliggarfilt är nära och aldrig utesluten. Så som jag minns den. Jag recenserade den för Smp. Se nedan.

Men jag mötte också Agneta Klingspors mörka ögon i ett ett flyktigt ”hej” i en källarlokal i Stockholm. Jag var inbjuden till lokalen av redaktören för Tidningen Kulturen, Guido Zecolla. Han gick ur tiden förra året. Också han en färgstark personlighet, poet och kulturdebattör. Den där kvällen i den trånga och lite rökiga källarlokalen stod fram så klart för mig när jag tog del av beskedet att Klingspor också hade gått ur tiden.

Jag kände mig som vanligt ganska rejält obekväm och lite bortkommen. Men hade tagit med min goda vän och Stockholmsbo, tillika gedigen litteraturälskare. Nu var vi två och jag skulle läsa poesi och det gjorde jag också, med ryggen mot källarväggen och en liten publik som lyssnade även på mig, vilket jag knappt hade trott. Fast jag minns att jag läste med min allra bästa glöd. Klingspor var ju där! När jag blev presenterad för henne blev det bara ett ”hej”, hon svepte vidare och jag stod där i min blygsamhet och oförmåga att mingla. Det som sedan blev kvällens absoluta höjdpunkt var när ett ganska stort gäng musiker satte igång att spela Klezmermusik så att håret på armarna reste sig och benen bara ville dansa. Så jag minns vi stod i en stor klunga och jag och min vän Margite gungade med och gick upp i musikens totalt medryckande blås och böljande genom lokalen som tycktes svaja och svänga och allting var så mycket liv att jag glömde mig själv och vi bara skrattade och njöt.