Bertil Petersson en allvarlig humorist


Ibland vet jag inte hur jag ska börja. Så då börjar jag där: Jag vet inte vad den underbara lilla katalogen Skrämmor av Bertil Pettersson är. Skrämmor var en utställning och en bok/katalog. Det var den jag fick av Bertil Pettersson när jag en gång träffade honom. Han gjorde utställningen Skrämmor tillsammans med konstnären Gösta Hedberg. De lurades. På fullt allvar. Det kan tyckas fult att luras så som de gjorde, men vem kunde egentligen ha blivit arg på Bertil Petterson? Läs nedan citatet från Svd.
Nu har jag börjat och nu fortsätter jag: I förrgår fick jag ett par dikthäften av en vän som väl kände att jag ville ha dem, att hon inte längre behövde ha dem, det är så det kan vara med vänner, de vet när och hur man blir glad att få det man inte hade tänkt på ens. Men sedan, när jag fått dem började jag minnas och tänka en väldig massa och så klart läste jag i häftena och blev väldigt berörd och jag fortsatte minnas. Men det gick en hel dag innan jag nästan förfärad kom på att jag hade glömt Skrämmorna. Hur vansinnigt roligt det var att få ta del av konstnären/poeten/humoristen Bertil Petterssons värld. Och jag vet, någonstans har jag konstkatalogen Skrämmor, eller konsten att hantera sin skräck, 1985. Men det får bli en senare sak att hitta den. 
Nu har ni kanske tröttnat redan. Men jag tar risken. Så jag fortsätter. Någon gång på nittiotalet fanns i Växjö en mindre lokal vid det torg som heter Båtsmanstorget. (En gång fanns en fantastisk trähusmiljö där, men Växjö tillhör de städer där man rev ner mycket som var trevligt och innehade kulturhistoriska värden). 
I alla fall. Där vid Båtsmanstorget hyrde Konstfrämjandet en mindre lokal och i den lokalen jobbade min vän konstnären K ibland och tog emot utställare, publik samt vaktade lokalen. Det skulle komma en konstnär vid namn Bertil Pettersson och hans utställning hade med tomma tunnor att göra. Oljefat. Bland annat. Utställningen hade med hans mor att göra. På olika sätt ville han synliggöra det som kallas demens. Modern hade drabbats av denna hemska sjukdom. Bertil Pettersson skrev även ”De frånsinta” och prosaboken Så är det bara, om senildemens. Jag minns att Bertil genast tog sig an mig när jag kom för att titta på utställningen. Han hade en varm och lugn framtoning, han berättade om tunnornas symbolik, och han gav bort konstkatalogen Skrämmor. Jag tackade. Visste bara vagt att han gjort radioprogram ihop men Lasse O´Månsson. Blå tummen, hette det.  Att de liksom uppfann den sjuka humorn. Fast det hade kanske Povel Ramel redan gjort? 
I alla fall. Bertil Pettersson är en fin poet. Och väldigt rolig. Och väldigt allvarlig. Jag älskar den sjuka humor som han representerat, och jag är väldigt glad i vissa av hans dikter. Som nu, dessa två häften. Han har förövrigt gett ut ett tjugotal diktsamlingar och flera prosaböcker. Jag själv har bara läst en bråkdel av allt, men minns att jag verkligen gillade den lilla absurda diktsviten: Vedbärerskan från 2004. En upprepning av i stort sett en enda mening med ett undantag, som jag minns det. Alltså en enda mening skiljer sig en aning från den andra som upprepas sida efter sida. Kanske är det ZEN. Kanske något annat. (Har man som jag burit ved är det kanske lättare att uppskatta svitens monotoni.) 
Nu när jag dyker ner i dikterna som jag tack vare K har i min ägo känner jag igen Bertil Petterssons värme. Även om det kan handla om förlust, oro, nattsvart ångest. Han tar hand om det. Det uppstår lätt ett bakgrundsfniss som jag hör. Även i det vrålande mörka. Som om han går omkring i strumplästen och tar hand om tystnaderna. Så att jag inte ska bli lämnad ensam eller bli rädd när jag läser. 
Jag känner att jag får dåligt samvete för jag trodde att Bertil Pettersson var död. Det är han inte! Han lever! Han är 90 år och jag minns nu att jag även läste romanen En man hette Herbert. En folkhemsk saga, utgiven 2003. Att jag nu genast konnoterar till En man som heter Ove. 
Om han som skrev om Ove läst om Herbert? Det vet jag inte. 
Men jag tror att världen blivit mycket, mycket roligare och bättre och trevligare om det funnits jättemånga av Bertil Pettersson. Av hans sort. Jag gissar att de flesta yngre inte har en aning om vem han är. Men nu har jag dragit ett strå till stacken. Fast jag har nog inte särskilt unga läsare. I alla fall. Ni som är läskunniga: Låna hem lite Bertil Pettersson från biblioteken om de inte redan är utgallrade.
I en artikel i SvD från 2003 har B. P. Berättat för Ricki Neumann om Skrämmorna: 
”Skrämmor eller Konsten att hantera sin skräck” visades på Galleri Fenix i Örebro under hösten 1985. Pettersson var ansvarig, tillsammans med konstnären Gösta Hedberg. – Begreppet skrämmor är påhittat. Vi satte ihop en myt, en uråldrig ritual för att handskas med skräck, och till den uppfann vi passande föremål och en lämplig terminologi. – Nästan alla gick på det. Fast en äldre kvinna som var där med en skolklass, hon genomskådade oss. Den där stenen kommer inte från England, sa hon. De har inte den bergarten där. – När utställningen sen flyttade till Göteborg fick vi besök av tre allvarliga män från Historiska museet, som ville ha utställningen till Stockholm. – Vi gick runt med dem och förklarade. Till slut började de fnissa. Fast vi fick beröm för att det var så välgjort, in i minsta detalj.”
Jag undrar om jag kommer att hitta mitt exemplar av Skrämmor…
Som av en slump har jag i min debutsamling Sjunger mig in i dig använt två versrader av Bertil. Jag minns att jag kontaktade honom och frågade om lov, så klart. Jag höll så när på att skriva Skrämmer mig in i dig. Det måste bero på Bertil. 
Här är mina lånade versrader i min debutdiktsamling: 
 
Om jag hade ett ord
att ge dig på vägen
Så skulle jag tiga
och ge dig vägen i stället
 
Och vid dikesrenen
skulle ord blomma
som ljusa tystnader
 
 
 
Hans lek med ord kan utmynna i oväntade bilder. Av det jag läst av Bertil Pettersson har i alla fall aldrig varit tråkigt eller lidit brist på engagemang. Och som med många riktigt fina humorister, absurdister och surrealister så finns en mörk och livsviktig oro och medvetenhet om döden att ösa ur. 
 
Som i dikten Boupptäckt:
 
Med lyriska girlander
svepa sig ordagrant,
en diktens mumie
 
Vind bryter vågor ur havet
 
Fågel bärs av vind
långt bort, hittar inte hem
Äggen ligger som urgröpta ögon
under öppen himmel
 
Vattnet ger vika för vind,
svallar planlöst mot stränder
 
Stickor och strån,
gräs och dun
Omsorgsfullt format till ett dödsbo
 
(Det stora ögonblicket, 1980)
 
 
 
 
 
 
 
 
Ödesdigert, med en lätthet som måste ha varit tung att föda fram:
 
Efteråt
2
 
Jag står vid en spårvagnshållplats
Där inga spår längre finns.
Ett gulvitt sken fyller luften
Och allt blåser bort, blir damm
I en fruktansvärd hetta.
Vilken underbar befrielse, 
Detta har jag väntat länge på. Aldrig mer
Ska jag känna ångest inför hotet
Att världen ska komma att ödeläggas.
Nu har det äntligen skett. 
 
(Nattstycken, 1988)
 
 
Kära skrämmande, skojande, medvetna poet, jag är så glad att få ha återupptäckt och nyupptäckt dina ord. 
 
T K P

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.