https://bokon.se/ebok/masken-ramnar_jenny-enochsson/
Vindar
I
Min historia är även din
Och lika mycket asparnas
En berättelse om vind
lika mycket som vindar
En plats för minnen och
igentejpade lådor
Mössangripenhet
I minnena finns platser som
Inte ens längre finns
På vissa vindar studerar dammet
ännu håren i pälsarna, lädret i ett par
gamla kängor, en docka, en bunte brev
Och ingen minns längre vems
Eller hur de kom dit
Varför de skrevs
Varför fotoramar
sparats utan bilder
Det är dessa bilder som är mina
lika mycket dina
För att vara praktiska:
Ingens
När vinden dragit fram över
tundror, vägar, palats
Och privata lantställen
där ingen kan gå rak av risk
för att slå huvudet genom tiden
II
Vi bär lådor, öppnar dem
Stänger mot självbevarelsedriften
Nyfikenheten vinner alltid
Den här vinden är inte min
Inte din och ändå är den vår
En sönderslagen ljusenhet
där mörkret fritt fått forsa in
Vi fingrar på
papper som fallit sönder
mellan andras fingrar
Försöker lyssna till röster
Men allt som hörs är sus
Vinden genom asparna
Vi tycker oss se
oroligt vaggande huvuden
skakande skuldror
Och du säger oväntat
Du och jag
föddes utanför
För att lättare
kunna ta oss in
III
Det slutar nästan alltid
Med en eld
Eller någon typ av värmekälla
Gnistregn över golv eller mark
Behovet att värma sig
Bränna bort det onda
Gräsen som kommer girigt om våren
Kanske måste vi vara drömskadade
för att gå igenom tiden
Och ändå leva
Leta efter vind
som rasat över
övergivenheter
väggar som gett vika
Vi som spårar
känner tecknen komma
lika urgamla som
Räknefingrarna
på de händer som kalkylerar med Gud
Att just deras brott ska hålla upp
illusionen av oskuld
IV
Historien har nästan
alltid fula underkläder
Och aldrig minns den av egen vilja
Människan är den som upprepar den
Fäller det utrotningshotade till marken
Och ber girigt om fotografering
Ber om det
Vinden driver hårt
genom tiden, ett härmande
av annan vind, vad annat kan den?
På vindarna bärs lådor upp
Gamla brev, hopbuntade
Klänningar, för det kan komma
sommar, ett varmare mode
Vi ser på varandra
Det är som med en stumfilm
som aldrig gick att
skratta till, aldrig synkas
med ett vansinnigt
självspelande piano
T K P