Ljudbok, talbok, tryckt bok…
Jag går till Synskadades Riksförbund och Radio SRF. För mig känns det naturligt att börja där när jag tänker kring det talade mediet, som ljudboken och talboken. Olika saker, men talboken kom först.
Det känns rimligt att ta avstamp där, helt enkelt för att jag själv fick arbete som inläsare av taltidning, sedermera talböcker, efter att jag landat i Växjö igen efter min vuxna studietid (Litteraturvetenskap) i Göteborg.
Jag kom sedan att varva jobbet som inläsare/taltidningsredaktör med att skriva recensioner och vid sidan om det egna skrivandet. Under de ca 16 år som jag jobbade som recensent fanns det inte i tankevärlden att recensera något annat än den tryckta boken. Däremot hände det när jag jobbade som taltidningsredaktör att jag parallellt läste in en och annan talbok för synskadade, eller för någon som hade läsnedsättning på annat sätt. Det vanligaste var att jag läste in artiklar. På den tiden var det mest hembygdsböcker och lokala böcker som efterfrågades. Ljudböckerna var i sin början. Tekniken skulle snart förändra våra arbetssätt.
Från början läste jag in på kassettband, som sedan skickades till den person som skulle lyssna på boken, eller till arbetsgivaren som beställt materialet. På taltidningen var det rullbandspelare som gällde, innan vi gick över till ett digitalt inläsningsprogram. Det hände att jag kom att läsa in berättelser av mig själv (!) Under min tid på Smålandsposten fick jag ett par jular i rad skriva egna julberättelser. Det kändes kul att läsa dem så som jag ville ha det, jag visste hur jag ville lägga betoning, korta pauser och göra det så bra jag kunde. Stolt och glad var jag när prenumeranter ibland hörde av sig och visade uppskattning. Ibland var det tvärtom: en bassning för ett feluttal av ett namn eller ort.
Vid den tiden tänkte jag inte så mycket på hur digitaliseringen skulle förändra bokbranschen, ja, alla branscher. I sammanhanget tänker jag på högt skattade Bodil Malmsten (som jag hade glädjen att porträttera för tidningen Kulturen) och hennes skarpa ironi och samhällskritik, inte minst i boken: För att lämna röstmeddelande: tryck stjärna, 2016.
Men tillbaka till Ljudboken. Den har idag blivit en kommersiell ”smällkaramell”. En i sig jättebra tjänst, författarens berättelse förpackas in i digitalt format, kända skådisars röster och snyggt hölje. Själva smällen får författarna ta. Det blir magert i plånboken.
Och för att vidga sammanhangen här vill jag hänvisa till länkarna nedan.
Visst är det bra att kunna välja mellan ljudbok och pappersbok .
Oslagbart för miljön också. Visst är det mycket som är bra med just ljudboken. Och talboken. När det gäller talboken är det en lagstadgad rätt, liksom att kunna ”läsa” dagstidningar. Detta i enlighet med Upphovsrättslagen paragraf 17. Och MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Enligt svensk lag har du alltså rätt till att kunna ta del av samhällsinformation, och enligt lag har du rätt till att kunna läsa böcker med öronen så att säga. Men stopp nu! Vänta nu.
Talboken lämnar jag lite åt sidan från och med nu. En nog så viktig tjänst!
Ljudboken är till skillnad i sanning en vinnare på den kommersiella spelplanen. För upphovspersonen till en bok handlar det om att kunna fortsätta jobba och få betalt för det som gjorts. Någon arbetar kanske i många år på en story. Sen ska boken bli ljudbok. Också. Eller bara, som att en berättelse skrivs direkt för en strömningstjänst, till exempel Storytel.
Det tål att upprepas – att lyssna till en bok är något helt annat än att läsa den i textform. Det tål att tänkas på – vad händer med berättandets frihet när språket ska passa in i en given mall?
Många säger: jag har läst den här boken. Inläsaren var så bra! Då vill jag protestera. Inte f-n har du läst boken. Och förlåt nu ni som är synskadade, eller andra som riskerar att bli kränkta. Jag vet att synskadade säger läser. Vill inte bli särbehandlade. Med all respekt. Det blir för oss andra lätt en vana att säga läsa när det handlar om att lyssna.
Men vi läser inte med öronen. Vi lyssnar inte med synen. Exempel: Jag har sett åskknallarna idag, helsike vad det lät i ögonen. Skämt å sido.
Jag säger inte att det ena är finare eller bättre än det andra, men det kommer alltid att vara helt olika sätt att ta till sig en berättelse.
I Dagens Nyheter 14/1 utfrågas en rad författare om vad ljudböckernas nya dominans innebär? Som en del i den debatt som pågår.
Sigrid Combüchen:
”Jag har varit medveten om mitt sätt att skriva sedan tonåren, och genom tiderna har det alltid varit någon estetik eller politik som velat se lojala och hörsamma författare. Men idén att anpassa sig till att ”funka” i något som är en monokultur, av språket adlad till ”digitalisering”, känns som att – för att citera Gizem Erdogan i ”Tunna blå linjen” – någon kräks i min hjärna.
Visst har det funnits medier som med teknik förnyat budskap. Men anpassning till format som har absolut ingenting att göra med språk, tanke, känsla, litteratur är lika smart som att koppla sin lådcykel till Jeff Bezos raket för att få hänga med på hans rymdskutt.
Men jag har haft glädje av ljudböcker, mest för att ta mig igenom hushållsarbetet – anrättningarna blir godare om jag håller på längre för att få veta vem det ansiktslösa liket i biblioteket är.”
(Författare till bland annat ”Sidonie & Nathalie”, ”Spill” och ”Parsifal”. Belönad med Augustpriset, De Nios stora pris och Selma Lagerlöfs litteraturpris).
Kanske är det inte i fåran kända författare som oron är mest befogad. Jag skulle snarare tänka: Dem som vill nå ut idag, som debuterar, vad är de beredda att göra med sitt gryende författarskap?
Att anpassa sitt språk är inte alltid negativt. Det kan också vara utvecklande. Men om en författare tvingas in i ett sätt att skriva som inte stämmer med ens skrivande jag, innan ens en säregen röst fått ta sin början mot en mognad, det är att gå vilse i pannkakan enligt mig. För vissa är det kanske superhäftigt att tänka: bok, tv, serie. Money?
Skriva så att det kan funka all in, liksom. Men hur ser egentligen skrivandets frihet ut?
Det finns nog lika många svar som önskningar kring frågan.
För att återgå till ljudboken. Den första kommersiella ljudboken var Hasse Alfredssons bok: Lagens långa näsa. 1986. Tre år senare skulle jag börja som inläsare på Smålandspostens taltidning. Jag hade då jobbat på Landstingets taltidning i ett drygt år. Jag har alltid gillat det muntliga. Alltid jobbat med min röst och velat arbeta med ordet. Talat och sjunget. Jag var glad som en lax när jag fick jobbet.
Jag fortsätter att läsa böcker. Fortsätter att lyssna. Med respekt för de olika formaten och vad de betyder för läsaren och lyssnaren.
Jag kommer inte att gå med på att öronen och ögonen byter plats. Det är ändå till syvende og sidst en smaksak vad som passar en, men fortfarande helt olika medier. Och olika upplevelser. Som gör olika saker med en. Och för att avrunda alltsammans: de viktigaste organen vid läsning är nog ändå hjärnan och hjärtat.
Länkarna nedan är både till Radio SRF:s sida och till ett par artiklar att söka på Dagens Nyheter, varifrån citatet ovan är hämtat. DN:s debattartiklar är låsta för en del, men av upphovsrättsliga skäl kan jag inte göra mer än så här. Det finns förstås andra forum att ta del av när det gäller diskussioner kring de här ämnena.
Tina K Persson