Sapfo

Sapfos klänning och en ny bok: Dikterna och fragmenten

Havets vågor hade kanske kunnat sätta ihop den sannaste bilden. Om hur hon såg ut. Såvida det är sant att hon kastade sig utför en klippa. Havet, som alltid fått ta emot de förtvivlade. 

Jag tänker på den vackra sången Alfonsina y el marAlfonsina och havet. Här med den fantastiska sångerskan Mercedes Sosa. 

Vem skrev sången om Sapho? Kanske gjorde havet det. Tillsammans med alla som fördjupat sig i hennes lyrik, tagit sig an de fragment och texter hon lämnade efter sig. Forskat, finslipat, ägnat liv och lust. Åt Sapho. Hon som anses vara den första, kända kvinnliga poeten i historien. 

Sapfo. som Platon kallade den tionde musan.  

Sapfo. Som liknats vid en kvinnlig Homeros. 

Sapfo. Som man egentligen vet så litet om. Hon som diktade så sinnligt, erotiskt om en annan kvinna att hon kom att bli ”pionjär” för den lesbiska kärleken. Hon levde på 600-talet före vår tideräkning, på ön Lesbos och gav till samtiden och eftervärlden av sin lyriska förmåga. Skönheten i hennes lyrik lockar fortfarande till nya översättningar och tolkningar. Framför mig har jag en färsk och vacker bok med hårda pärmar om Sapfo:

”Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson har i hela sina vuxna liv arbetat och levt i Sapfos poesi. I den här nya översättningen av hennes verk har de tagit sig an varje ord, varje fras, varje strof på nytt. ” 

Så står det på baksidestexten av boken som nyss getts ut på Ordfronts förlag. Samt att den här utgåvan är en Sapfo att leva med och drabbas av på 2020-talet. Jag har precis börjat läsa ur fragmenten. Men också läst i slutet av boken där ett avsnitt ägnas åt en dialog mellan översättarna. 

Magnus ställer en fråga till Vasilis och tvärtom. För att läsaren, forskaren, litteraturstudenten eller alla andra intresserad läsare på så sätt ska få en inblick i deras arbete och det exklusiva i att översätta och bearbeta text och fragment av Sapfo.  

Hon, den odödliga, som konstnären Anselm Kiefer ”förkroppsligade” utan kropp. I ett verk av plast, stål, polyester. En vit vid klänning, ärmlös, formad efter en kropp. Stående. Där det kunde ha funnits axlar och ett huvud ligger en tyngd av enorma böcker. 7 stycken. Ett modernt konstverk.  Trots dessa överdimensionerade böcker står den vita klänningen oberörd i sin kroppslöshet och bär upp sig själv.  

Atlas var enligt grekisk mytologi en Titan, en jätte som ledde sina likars kamp mot de nya gudarna på Olympen. Efter titanernas nederlag bestraffades Atlas med att bära himlen på sina axlar. En tung uppgift. 

I Anselm Kiefers konstverk får Sapfo bära upp tyngden av som det ser 7 enorma böcker. Oavsett den bokliga tyngden, kanske av all uttolkning så står hennes fundament, den vita klänningen liksom helt oberörd. Som att hennes ord aldrig kan tyngas ner. Inte heller hennes kropp, den finns ju inte där… 

Jag letade på kul upp min gamla studentlitteratur Litteraturens klassiker (AWE/GEBERS) för att återuppliva ett av de mest lästa fragmenten: Fragment 31. 

Så här löd de två första stroferna en gång i Emil Zilliacus tolkning: Observera att stroferna nedan i båda versioner inte följer originalens uppställning.

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyss till din kära stämmas

   älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid

i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,

   stockar sig rösten;

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Så här lyder dikten i den nya översättningen av VP och MWO:

             En gudars like tycks mig mannen där vara

             som sitter framför dig, nära, och

             hör din ljuvliga röst och ditt

             underbara skratt

             som nu får mitt hjärta att bulta i bröstet,

             för när jag ser på dig, om så bara en stund

             blir det omöjligt för mig att tala,

             tungan brister,

              – – – – – – – – – – – –  – – – – – – – – – – – –

Kärlek, passion, åtrå, svartsjuka är något som, oavsett rytmik och versmått känns lika dant idag som det gjorde på Sapfos tid. Men när jag läser på nytt, dyker ner bland några olika fragment är det som om tiden kommer rusande och gör mig yr. Dofter och känslor föds, det går att tänka sig rosorna som skuggade en plats på Kreta för över två tusen år sedan, deras doft kunde vara samma idag. Även om det inte är samma rosor. På något sätt är det lätt att känna den där hisnande känslan av en plats. I en text. Och förflyttas. 

Magnus William–Olsson ställer i Översättarnas efterord frågan till Vasilis Papageorgiou hur han skulle karaktärisera deras tolkningar för Sapfoläsare som inte talar svenska och får bland annat följande svar: 

” Denna gång har vi låtit den lediga intimiteten och vänligheten i Sapfos språk bestämma tonen i översättningens språk. /- – – /  Vi har inte gjort så på bekostnad av originalets språkliga exakthet och begreppsliga pregnans./ – – -/ Jag skulle kunna gå så långt som att påstå att vi denna gång har lyckats skapa en översättning som inte låter som en sådan. De nya tolkningarna fungerar som självständiga lyriska konstverk, som om Sapfo vore en lyhörd samtida poet. ”

Vasilis frågar Magnus hur dessa nya tolkningar skiljer sig från dem de publicerade för drygt tjugo år sedan och Magnus svar blir bland annat: 

”När vi nu tog på oss att översätta fragmenten en gång till efter tjugo år har ju en del förändrats. En del nya fragment har hittats. Mycket nytt har skrivits av forskningen och nya översättningar till olika språk har kommit. Men den största förändringen är utan tvekan det sätt på vilket internet har gripit in i hur Sapfos fragment är tillgängliga för världen. /- – -/ Min förhoppning är att de nya tolkningarna ska hålla för att användas, dagligen och stundligen, i ytterligare minst tjugo år. 

De första nästan nittio sidorna innehåller dikterna och fragmenten. Sedan är boken försedd med en väl så intressant del av kommentarer. Vissa kommentarer ger en version grekisk mytologi: som att Leda (förförd av Zeus förklädd till svan) värpte två ägg och att ur ett av dem kom Helena!  

Mina första Sapho-dikter härrörde sannolikt från översättningar av Zilliacus. Även om jag läst enstaka av andra. Sedan minns jag mycket väl när jag och en kompis tågluffade och var på väg till den grekiska ön Chios. Men att vi missade att kliva av färjan för att vi somnade. Och när vi kom till nästa ö, på morgonen, trodde vi att vi stigit iland på Chios. Men vi hade i själva verket klivit iland på ön Lesbos. Det förstod vi när vi kommit en bit till fots. Då vill jag minnas att min vän sa någonting i stil med: 

Men nu har vi ju i alla fall satt våra fötter på ön där Sapho levde och diktade!

Ja, det hade vi ju. Och med den glada vissheten vände vi snabbt tillbaka till hamnen och lyckades komma med båten som skulle lägga ut igen, för att senare stiga i land på den ön vi hade tänkt oss. Jag har besökt Grekland många gånger. Men ännu har jag aldrig kommit att återvända till ön Lesbos. För närvarande blir det som en resa i sig att läsa dessa nyöversättningar och fragment. 

T K P

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.