Del av omslagsbilden av Alexis Lago. ”Sisyfos brud”
Det händer att vissa saker blir vilande under en längre tid, i det här fallet min sida Lampan spinner ljus. Det är inte så att lampan slutat spinna sitt ljus, den har snarare spunnit ovanligt mycket. Efter en vår och sommar med arbete på olika projekt tar jag nu upp skrivandet här igen. Sommaren har rymt ett par festivaler, och på Tranås at the Fringe lyssnade jag på ett samtal med uppläsning av en poet som debuterade på svenska: en kubansk-svensk kvinna. Den här texten kommer att handla om diktsamlingen ”Branten” av Aleisa Ribalta. För flera känd som Aleisa Ribalta Guzman, översättare, av svensk poesi till spanska, tillika en nätverkande eldsjäl i språkets och poesins tjänst. På bokens ena flik presenteras Aleisa Ribalta på följande sätt:
”Född i Havanna, Kuba, 1971. Bor i Helsingborg och Sverige sedan 1998. Hon är utbildad telekommunikationsingenjör och undervisar i tekniska ämnen.”
Läsaren får veta att hon har skrivit poesi sedan hon var ung och att hon är en viktig brobyggare mellan Skandinavien och Latinamerika.
Redan förra året lade jag märke till henne på Tranås at the fringe, som har kommit att bli en värdig efterträdare till Nässjö poesifestival och en av Sveriges viktigaste mötespunkter för poesi och scenkonstnärliga uttrycksformer. Det är översättaren och före detta bibliotekarien Thomas Almqvist som har översatt ”Branten”. Den tunna volymen är utgiven på det lilla förlaget Magnus Gren Förlag i Tranås. Boken är försedd med förord av Joaquin Badajoz, en kubansk poet, bosatt i New York. Efterordet är skrivet av poeten Bengt Berg. Omslagsbilden lockar i sig, en kvinnofigur, sylfidisk, med magmafärgad kjol, håller upp ett enormt stenblock på sina bara armar uppe på en brant. Eller är det bara en illusion av tyngd, en form som kommer att ändra skepnad och dämpa fallet om hon hoppar utför branten…
Redan med första dikten i den här samlingen om dryga 50 sidor märker jag att min läsning inte bara kan gå in i dikten utan att jag beaktar titeln. Alla dikter har en titel och en del består av namn. Ribalta skriver språkligt lättillgängligt men läsningen blir ibland krävande, jag stannar upp flera gånger för att fundera på hur jag själv förhåller mig till diktens landskap, det biografiska eller en historisk händelse utanför min horisont. Den inledande dikten har titeln ”Amarelo”, och på något sätt börjar leken här. För mig. Kanske är det egentligen inte alls någon lek, men amarelo kan både betyda gul, en särskild gul nyans, och det kan vara ett egennamn. Jag håller på det gula, för inledningsdikten börjar med ett höstfoto.
Men något fattas, något klipps in, någon placeras i bilden, här görs utklipp med en sax ur en modetidning. Ett anslag. Höst, gul färg och klippa och klistra.
Det var hon som plötsligt kände
att det fortfarande fattades något
Vad gör vi nu?
Klipp ut en hund, måla en måne.
Gör något!
De som klipper ut och rättar till bilden? Klipper in först en hund och sen en dysterkvist, rättar till och klipper in en som verkar mera nöjd… Som i en kortlek med många utgångar beroende på spelet får jag gissa en del under den fortsatta läsningen. Det fortsätter med en stad, en befästning. Det är Natten som berättar historien. Visst känns allt igen! Erövringar och skrik. Och från och med här är jag fången, också fängslad, men inte i bojor, snarare fängslad av blandningen av konkretioner och gåtfullhet. Allt i en medveten intellektuell skarpsinthet. Aleisa Ribalta mäter upp färdvägar, går in i historiens labyrint och både medverkar och iakttar. Med sextanten som redskap tar hon ut svängarna. En sextant är ett redskap som använts vid astronomisk navigation till havs för att mäta solens höjd över horisonten, att med himlakropparnas position kunna förstå din egen platsposition på jorden. Ett perfekt verktyg för poeten i det här fallet. Sextanten är vetenskapligt pålitlig. Människor däremot: nyckfulla, ödesingripande och högmodiga, som i dikten ”Marsfältet” som beskriver en scen i Havanna, där en viss herr Pérez:
…/ som navigerade den stora luftballongen
redo för bedrifter
i den mottagliga staden.
Vilket missöde! Bombastiskt
Är alltihop liksom vi alla…/
Och på nästa sida i ”Branten”, med tillåtelse av Mr. Hawking, sätts allt liksom på plats. Ingen tillfällighet! (som om de minsta beståndsdelarna kunde sättas på plats) I de stora sammanhangen – universum.
I förordet beskriver den kubanske poeten Joaquin Badajoz diktarens inre genealogi som ”ett ursinnigt fossil”. Jag slås av anspelningar, fräckhet, intellektuella språng och tilltal till poeter, guider, olika förekomster av gnistrande små metallregn ur den där ursinniga fossilen. Läsningen gör mig obekväm och i nästa dikt bekväm. Hon bjuder liksom upp och dansar ganska vilt med förflutnas röster, eller i en blickstilla stund innan virveln fortsätter, det samlade, medvetna. Jag måste fundera. Vem var nu det? Har jag läst eller glömt? Men det där, det där är jag med i! Den här samlingen tar tid. För den tar sig ur själva tiden, slungar bort den, återgår i den, prövar. Rannsakar, granskar. För en dialog. Med utvalda. Redan tidigt samspråkar Aleisa Ribalta med de utvalda, från Odysseus till Strindberg, till en själsfrände bland de mytomspunna Katarerna. Flykten som ett genomgripande tema. Och kvinnorna, bland historiens alla män (som stundom steg till väders och försvann). Jag möts av brännoffer, votivgåvor. Strindbergs ögon. När jag läser är det en lång, lång resa jag läser. Så känns det. Så måste det vara, tänker jag.
Som när en meteroid faller in i jordatmosfären. Ett plötsligt ljus går in. Sedan förundran och undran. Även stenen som kastas utför en brant är en del av det där ljuset, en gång. Och havet, havet, städerna. Aleisa vet vad hon kan, verkar inte i någon mening schabbla bort meningen. Här finns teman om arv, ursprung, genetiska och historiska, om resa och flykt. Världen som vi känner den och inte känner den. Men trots sextanter och andra mätinstrument finns liksom inga trygga platser. Det enda som jag möjligen kan lita på är att poesin är en kraft som om och om igen vill pröva naturlagarna, brotta ner tyngdlagen, sväva fritt i luftrummet och upphäva tiden i vilken våra hopklistrade jag och våra villkor kämpar med kärleken och vår egen utgång i det stora spelet.
Jag får stifta bekantskap med för mig nya namn, även med Kubas motsvarighet till Carl von Linné. Här namnbestäms en kvinnlig kubansk konstnär. Här ryms ett grekiskt litet drama i två akter. Aleisa Ribalta vet vilka hon vill föra samtal med. Eller sätta på plats. Det är ett vilset uppdrag att vara poet, och att våga hoppa utför den stora Branten. Det är ett vilset uppdrag att vara människa. Det krävs navigering.
I slutdikten tar diktens jag hjälp från en som redan hoppade. Hoppade för sitt liv, eller blev kastad från en skyskrapa? Kvinnan har namnet Ana, hon blir på något vis sinnebilden för en belägenhet, en ganska hopplös position. Hoppet kan dock bestå i att våga. Den avslutande dikten verkar på så sätt vilja knyta samman paradoxerna som tidigare ”avhandlats” i diktsamlingen. I den avslutande dikten påminns vi om att vi till sist har ett val, även om det kanske väljer åt oss. Ribalta tar sitt avstamp från en höjd, väl medveten om att det finns olika slags sätt att våga hoppa:
… / och jag, som vill bara skriva
dessa obetydliga rader,
våga ge dem röst för att
du till sist ska få veta, medan
jag hör Anas röst
som faller i tomheten,
dödstrött,
i sitt nästa skrik,
nästan som en viskning
säger hon: kom igen! hoppa!
T K P