Jag har påskpyntat och plockat ris som jag har prytt med små ägg och lite fjädrar. Som de flesta gör den här tiden. I år är själva påskförberedelserna extra viktiga för mig, jag vet att så många människor inte kan fira tillsammans därför att det fortfarande pågår ett vansinnigt krig. Så, omsorgen i det vardagliga känns djupare. Men det här inlägget skriver jag inte därför att påsken nalkas. Jag skriver det därför att det är elva år sedan jag gick uppför Stigbergsgatan. Hade gått till fots från Slussen. Minns att jag tittade på klockan ideligen för att jag inte skulle komma för tidigt. Jag hade köpt med mig ett rättvisemärkt te inslaget i en vacker ljusblå liten kartong samt några bakverk. Jag hade blivit inbjuden till makarna Tranströmer på fika, efter att ha intervjuat Tomas Tranströmer på Statshotellet i Växjö, tillsammans med hans livskamrat Monika som ”tolkade” intervjun. Det var väl så att jag skickade texten, tackade för det fina mötet och hux flux kom den där inbjudan. Absolut inget formellt, bara med orden: hör av dig när du är i Stockholm så kan du ju hälsa på Tomas och vi kan dricka kaffe. 

Jag var inte särskilt ofta i Stockholm. Några gånger per år. Det stora för mig var att jag fick erbjudandet att komma och hälsa på och att jag faktiskt gjorde det. Fast när jag närmade mig huset högt uppe på berget, när jag tryckte in portkoden som jag hade fått och såg den gamla fina hissen framför mig kände jag mig ganska nervös. All nervositet försvann när jag blev insläppt i en röd hall och hänvisad till ett kök med orden: Du kan slå dig ner i köket hos Tomas, han har nästan ätit färdigt sin lunch. Och så satt jag där, mitt emot en lunchande och glad Tomas Tranströmer. Efter stroken var det förstås väldigt svårt att förstå de få ord eller meningar som han sa, det var väl egentligen bara hans fru som verkligen lärt sig uppfatta och koda av honom. ”Tomas är dikten”, hade hon sagt den där gången på statshotellet. Ja, det var något jag kunde ta in. Intervjun kom sig av att Linnéuniversitet hade ordnat med ett Tranströmer-seminarium och jag hade blivit ombedd att skriva och göra en intervju.

När jag satt i köket vred sig Tomas på stolen och pekade ovanför sig på väggen med ett finger i luften. Jag förstod att han frågade mig om jag visste vem det var på oljemålningen. Jag svarade rätt. Jag visste att den avmålade personen på tavlan var lotsen, hans morfar. Jag var synnerligen glad att jag visste det. Men kanske kände jag mig en smula besvärad. Jag kände mig plötsligt bara löjlig. Vad skulle jag säga?

Sedan drack vi te ur en kinesisk gul servis som Tomas Tranströmer precis fått som gåva. Det var till och med så att vi invigde den. Och sedan drack vi kaffe också och åt av bakverken. Han ville veta vad jag skrev. Vad jag skrev! Jodå, jag tror att det var typiskt den här världsberömde poeten. Nyfikenheten, ödmjukheten och en stillsam humor.

Vad som sedan hände var att Tomas Tranströmer spelade två stycken för vänster hand på sin vackra bruna flygel och jag satt andäktigt och lyssnade. 

Du drömmer inte, du sitter här och lyssnar, och sedan ska du titta på poetens läsplats och sedan ska du tacka så väldigt mycket och ta på dig skorna igen i den röda hallen och ta hissen ner. För dem var det säkert inte så märkvärdigt. Jag vet att de brukade bjuda in olika människor. Men för mig var det stort och vackert.

Den 15 april är Tomas Tranströmers födelsedatum. Jag skrev den beställningstext för tidningen Smålandsposten när han fyllde 80 år, som går att läsa längre ner i bloggen. I oktober 2011 fick han motta Nobelpriset i litteratur. Det var första gången jag skrek rakt ut hemma i mitt eget kök för att någon fått priset. Men jag visste också att det var ett bra beslut. Hans dikter fortsätter att påverka. Han är en poet att ständigt återkomma till.

När jag på tv såg alla journalister flockas för att få komma in tänkte jag för mig själv: wow, jag var där. Jag har portkoden kvar och jag har framför allt kvar det varma minnet av honom och hans fru som var så enkla och trevliga. Sedermera besökte jag Stigbergsgatan en gång till. Men då för att Monika personligen gick med mig till kyrkogården för att visa hans gravplats på Katarina Kyrkogård. Nedanför stenen med inskriptionen hade människor lagt pennor. Så att han aldrig ska sakna skrivdon och bläck i himlen.  

I en epilogtext skrev jag följande i en artikel:

En av våra största poeter har nyligen gått ur tiden. Tomas Tranströmer. De jag känner till som har träffat honom har uttryckt samma sak: de har mött en ödmjuk, anspråkslös person med mycket humor och generositet. Självlysande, som någon har uttryckt det, i diktens bildspråk. Tomas ÄR dikten, sade Monika Tranströmer när jag träffade dem i Växjö för en längre intervju. Att ha gått ur tiden är en av de omskrivningar som kanske inte används så ofta, men uttrycket är medvetet valt, liksom följande lån från en annan diktare: Shinkischi Takahashi, en av 1900-talets stora japanska poeter som skrivit dikten Frånvaro:

Säg bara ”Han är ute” –

tillbaka

om fem miljarder år!

Spännvidden i den dikten har något hisnande och kanske trösterikt över sig. Någon lämnar in, som vi också säger, andra är kvar, i saknad och undran, kanske förundran. Vart, tog människan vägen? Till vad eller vart har hon lämnat sig?  I vilken riktning, eller för att använda ett passande ord ur en av Tranströmers dikt i För levande och döda (1989), genom vilka slussportar?

Kanske går vi ut ett tag ur vårt gravitativa rum, för att träda in i ett annat. Tomas Tranströmers diktning är i alla fall ute i globala omloppsbanor sedan länge.

En hyllning till Tomas Tranströmer

Lördag. Himlen blå, solsken. Jag går med en text i huvudet: den här texten, som när jag går ut med hunden, ännu inte är helt klar. Texten tillägnas dikten och diktaren som fyller 80 år: Tomas Tranströmer. Det känns som ett stort uppdrag. Jag sänder en lyckönskans vinkning genom luften till denne poet som berikat så många, mig själv och tusentals andra läsare och andra poeter.

Om, som det sägs, en fjärils vingslag kan orsaka en storm på andra sidan jordklotet kan väl denna vinkning från Småland orsaka ett vindbrus?

Det är då följande händer:

Från sidan av dikesrenen där jag går fladdrar två citronfjärilar genom den svala vårluften. Jag stannar till, följer dem med blicken innan jag överrumplas av en tredje fjäril som dyker upp precis framför mig: en sorgmantel.

Den fladdrar kort runt mitt huvud innan den försvinner i vinden. Ett ordspråk säger att man först ska se en ljus fjäril innan man ser en mörk. Bra. Det var i rätt ordning. För mig blir fjärilarna en hjälp på vägen, vidare i texten. Symbol för den mörka och den ljusa sidan hos Tomas Tranströmer, som både i dikten och i diktaren själv står fram så tydligt. I prosadikten Madrigal: ”Jag ägde en mörk skog dit jag sällan går.”

I samlingen Sorgegondolen ligger våren öde i dikten April och tystnaden. En stroke drabbade Tranströmer och släckte en lampa. Diktaren bärs i sin skugga ”som en fiol i sin svarta låda”. Ena halvan av honom ljus, den andra mörk, men inte stum: ”Vilken egendomlig ro – den inre rösten”, heter det i en av de sena haikudikterna. Jag tänker, när är uppdraget fullföljt? Hur bestäms det?

I samlingen För levande och döda skrev Tranströmer i dikten En skog i maj:

”Här spökar hela mitt liv: / det osynliga flyttlasset. Fågelsång. / I tysta gölar mygglarvernas / ursinnigt dansande frågetecken. / … ”

Kanske är detta en central dikt. Skogen förekommer ofta. Som enskilda träd eller skog. Hos Tranströmer kan ett träd gå omkring i regnet och stanna när regnet upphör! En sten kan ligga bland andra stenar på mossa, ”och en av dem är dyrbar, kan få världen att lysa”.

Kanske bär dessa rader på så mycket mer än man i förstone förstår. Skogen, promenaderna, det där flyttlasset som knappast är fåglarna som kommer dragande med sina bohag. Det man själv bär med sig och det som ska flyttas ut?

Dessa mystiska gåtor! När jag läser Tranströmers dikter i den fina samlingen och nyutgåvan som kommit ut samtidigt med Staffan Bergstens porträtt av Tranströmer blir jag påmind om hur det var att första gången läsa diktraden: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”.

Jag tror jag var runt 27. Jag vaknade sent till Tranströmer, för det var en annan stor poet som väckte mig först, Gunnar Ekelöf.

Samma år som Tranströmers tredje diktsamling kom, Den halvfärdiga himlen, föddes jag. Av någon anledning känns det bra. Jag älskar titeln, och jag tycker mycket om samlingen. I titeldikten rinner ett ivrigt ljus fram. Kommer det äntligt att nå in i oss, funderar jag?

”Allting börjar se sig omkring. / Vi går i solen hundratals. / Var

människa en halvöppen dörr / som leder till ett rum för alla.”

Det där rummet!

Jag själv går nu genom en skog i april, förbi en mörk liten källa där vattnet liknar gölens. Tänker: dikt räcker så mycket längre en ett liv. Eftersom jag tillhör dem som tror på flera liv blir nästa tanke fullt logisk: har en dikt fler än ett liv? Svaret måste bli ja. Tomas Tranströmers dikter är översatta till ungefär 50 språk. Nu senast, till lettiska, det fick jag veta när jag för ett år sedan träffade Tomas Tranströmer och Monika Tranströmer i Växjö. Det var ett fint möte. Och som av en slump kom vi att sitta i ett rum med en svart flygel.

Så många olika liv hans dikter lever genom de människor som läst och läser honom.

Dessa bilder, metaforer, som kännetecknar Tranströmer: Tänk, dessa bilder, genom språken ut i människornas tankar som föder andra, nya bilder… ett evigt bildkretslopp av mörker och ljus! I det perspektivet: hur många bilder ryms i en bild?

Fjärilarna som nyss dansade förbi mig, ljudlöst i vinden, får mig att tänka på komposition. Musiken, så betydelsefull för Tranströmer, så viktig för många poeter. Krumelurer sätts på pränt, sedan växer det ut något annat. Bokstäver sätts ihop till ord och dikt blir till. Som att en förpuppning och transformering alltid föregår slutresultatet. Fjärilens liv är kort, vingarna sköra, men den kan flyga flera hundra mil. Det är lite som med diktaren och människan, hon är både skör och stark. Och dikten kan färdas långt inuti människor.

För mig är Tranströmers dikter ofta förknippade med mystik: Livets och dödens mystik, naturens: mänskligt fattbar och ofattbar, gudomlig i ett.

I dikten läser jag med barnets häpenhet i den vuxnes öga. Mystikens syster heter Förundran och Förtrollning, jag kan se henne gå genom det tranströmerska diktlandskapet, hon glänser ibland som en guldstekel, ger diktaren dubbla perspektiv: både örnens och mullvadens.

Själv liknar han sig med sitt sökande vid snigeln. Känselspröten mot yttervärlden och inomvärlden.

I samlingen Minnena ser mig skriver han i en tillbakablick mot barndomen: ”Jag rörde mig i det stora mysteriet. Jag lärde mig att marken levde, att det fanns en oändligt stor krypande och flygande värld som levde sitt liv utan att bry sig det minsta om oss.”

Jag rör mig ut ur skogen, stannar upp i en ring av furor. Solsken. Myrstackarna vaknar. Jag befinner mig också i mystiken, i skog, sol och förbländning. Går hem, skriver texten som får avslutas med en vers ur Ulf Lundells tolkning av Van Morrisons Into the mystic. In i mystiken:

”Och allt du kan göra är att följa med

Du behöver inte bry dig om var du är

Nån har gett dig nåden att få gå

in i mystiken”

TINA PERSSON

Tomas Tranströmer började skriva poesi på gymnasiet. Läste litteratur och psykologi på universitetet. Arbetade som psykolog, först på en anstalt i Linköping, senare i Västerås, framförallt på Arbetsmarknadsinstitutet. Även som etablerad poet fortsatte han arbeta på Ami, men på halvtid.

Utgivning:

17 dikter (1954)

Hemligheter på vägen (1958)

Den halvfärdiga himlen (1962)

Klanger och spår (1966)

De fyra första samlingarna i volymen Kvartett (1967)

Mörkerseende (1970)

Stigar (1973)

Östersjöar (1974)

Sanningsbarriären (1978)

Dikter 1954-1978 (1979), Den Svenska lyriken

PS (1980)

Det vilda torget (1983)

För levande och döda (1989)

Minnena ser mig (1993)

Sorgegondolen (1996)

Dikter 1954-1989

Tolkningar (1999)

Air mail – brev Brevväxlingen med den amerikanske poeten Robert Bly 1964-1990. (2001)

Samlade dikter 1954-1996 (2001)

Klangen säger att friheten finns (2002)

Den stora gåtan (2004)

Översatt till drygt 50 språk.

Har mottagit en stor mängd priser och utmärkelser, svenska och internationella, senast fick han professors namn av regeringen.

Tranströmerpriset på 100 000 kronor delas ut vartannat år av Västerås stad. Priset instiftades 1997 och ges till en lyriker från Norden eller ett land som gränsar till Östersjön. Priset belönar ett ”högtstående författarskap i Tomas Tranströmers anda”.

Tina Persson